Säg inte att jag är fin, ta mig bakifrån i stället

För en tid sedan gjorde jag mig till. Det gör jag visserligen ofta, men den här gången kände jag mig särskilt angelägen. Jag skulle nämligen på en uttalad sex-dejt.
Jag tvagade och sköljde min kropp från topp till tå. Rakade mig både här och där och smorde in kroppen med mjukgörande. Jag sprayade parfym både på hals och rumpa (ja, det kanske är överdrivet att spraya Ralph Lauren i stjärtskåran, men jag ville som sagt göra mig till).

Jag puffade till kuddarna i sängen. Jag test-positionerade mig – som man ju gör ibland – på mina fyra för att avgöra om madrassen var tillräckligt stum för akten i fråga, eller om jag behövde tänka om (det behövde jag inte).

Mannen knackade på dörren. Vi introducerades till de banala fraserna om väder och vind, som man ju allt för ofta gör. Vi lämnade därefter våra roller som vardagens människor. Vi blev våra djuriska jag. Ett med våra kroppar, fria och hungriga. Jag tog hans lem i min mun. Han sa att det var underbart. Jag läste av rummet och hindrade en reflex från att säga:
”Och jag som är oskuld!”

Vi kysstes. Jag kände hans hårda kuk mot min skåra. Redo att när som helst tränga in.

Men tji fick jag.

I stället pussade han mig på pannan! Mitt under de mest passionerade ögonblicken. Så där som ens älskade kan göra. Eller en familjemedlem. Men för Guds skull inte en främmande man som kommer för att spruta på mig och jag på honom!

Det slutade heller inte där. Mannen började – i stället för att äntligen binda våra kroppar samman – överösa mig med komplimanger. Sa att jag var fin! Att jag hade snälla ögon! Ömma och kärleksfulla ord.

Jag borde förstås blivit glad, men det blev jag inte. Kåtheten försvann nämligen illa kvickt. Och jag blev irriterad. Främst på mig själv som reagerade så till synes otacksamt. Det var ju fint av honom att yttra dessa komplimanger till undertecknad.

Efter en stunds tystnad frågade han mig:
”Vad hände?”

Där låg jag och doftade gott och såg dessa fortfarande tillpuffade kuddar. Oknullad och otillfredsställd. Så snopet. Ja, varför reagerade jag som jag gjorde? Där och då kunde jag inte svara honom. Jag vill ju höra att jag har fina ögon. Men samtidigt inte?

Min farfars bror var schizofren. En stund tänker jag att det är där förklaringen till mitt tudelade jag finns. Men så landar jag ändå i att så nog inte är fallet. Jag är visserligen författare. Jag tjänar mitt uppehälle på att ljuga och se just sådant som inte finns, men tack och lov klassar Socialstyrelsen inte yrket som en diagnos.

Jag kommer i stället fram till att jag är bägge delarna, och att det är fullt rimligt.

Ibland är jag glad och ibland ledsen, ibland har jag rätt och ibland fel, ibland vill jag vara si och ibland så. Det ena behöver inte utesluta det andra, många gånger går det att vara både och i en och samma stund. Men i vissa rum behöver jag tydligheten, rollerna och gränserna.

Som i det här fallet. Det var ju en uttalad sex-dejt.

Jag landar i att jag vill vara mitt ena jag i sängen. I synnerhet vid ett tillfälle som detta. Men när vi löser Melodikrysset vill jag vara mitt andra, där vill jag vara Johan. Och gärna få en ömhetens komplimang.

Jag sammanfattar min önskan för framtida sex-dejter enligt följande:
Säg inte att jag är fin, ta mig bakifrån i stället. Säg inte att jag har snälla ögon, hångla upp mig brutalt i stället. Och för Guds skull, pussa mig inte på pannan! Låt mig rida dig som en dalahäst – och spruta över min Ralph Lauren-doftande bak i stället!