Oskar, Viktor och Petter är ute på turné, inte tillsammans, men med samma föreställning – Komma ut. Sammanlagt har de spelat den över 1000 gånger på skolor runt om i Sverige. Oskar är killen bakom Komma ut, det är han som har skrivit monologen och till en början ensam rest runt med den i skolor sedan 2016.
Oskar: Idag gjorde jag föreställning nummer 887, säger han.
Behovet av en HBT-monolog i skolan har blivit allt större och för tre år sedan fick Oskar anställa Viktor för att avlasta honom.
Viktor: Jag höll själv på med en monolog som hette Jag vill vara Britney, Whitney och J.Lo som handlade om trånga könsroller och som jag fått i uppgift att sätta ihop när jag gick på Stockholms Elementära Teaterskola. Men så fick jag kontakt med Oskar som erbjöd mig att spela Komma ut parallellt med honom.
Hur var det?
Viktor: Det var både svårt och utmanande, att lära sig all text och sen göra den efter en mall som Oskar satt. Men självklart var det både tacksamt och lyxigt att ta över någons jobb, men ett läskigt ansvar, särskilt att komma till skolor där Oskar redan varit.
Idag har Viktor spelat den 145 gånger, mestadels i södra Sverige.
Hur var det att spela den första gången?
Viktor: Dödsnervöst. Jag körde den på en offentlig föreställning under Pride på Åland. Och jag minns att jag höll på att kräkas av nervositet. Men det gick jättebra. efteråt kändes det som jag vunnit OS-guld (skrattar).
För någon månad sedan anställde Oskar ytterligare en kille för att möta behovet – Petter, som hittills gjort tre föreställningar.
Petter: Min första var på Pride i Trollhättan som också var offentlig. Jag tyckte det var skönt att börja med att spela för vuxna, det är jag van vid från teatern, jag är fortfarande lite nervös för att möta ungdomarna.
Viktor: Ja, man står mitt i klassrummet i stark lysrörsbelysning, två meter från eleverna, man kan inte gömma sig, man ser och hör allt, det är en väldigt utsatt position.
Oskar: Upplägget med Komma ut är att vi kör föreställningen som är ca 50 min lång, sedan får eleverna skriva frågor på lappar, efter det tar vi en rast på 5-10 minuter och när de kommer in igen svarar vi på frågorna i ca 40 min. Hela upplägget tar ca 1,5 timma.
Petter: Jag är lite nervös för att vara ett språkrör för ett helt community i ett ämne som jag inte har doktors-examen i. Men det är ju egentligen bara att utgå ifrån mig själv och mina erfarenheter som bög så ordnar det sig.
Vilken är den vanligaste frågan?
Oskar: Vad betyder queer?
Viktor: När kom du på att du är bög?

  ”Jag har varit med om att en lärare vägrade komma till klassrummet med sina elever för att lyssna på föreläsningen, varför ska vi gå på bögteater?”

För många elever är ni den första kontakten de får med en öppen hbtq-person…
Viktor: Ja, och ibland känns det verkligen som man hjälper en del att komma på att de är homosexuella. Jag har haft flera upplevelser av det, tuffingar som efteråt närmar sig, söker kontakt och vill prata lite till.
Är det några som är öppna och ute redan i klasserna?
Oskar: Ja, i förra veckan var det två killar i 9:an som var öppet gay. Ingen brydde sig. Det var på Bäckahagens skola i Stockholm, en av mina favoritskolor, lärarna där är så bra. Annars måste jag lyfta Bollebygdskolan, det är den bästa, en mall för hur en skola ska vara. Alla manliga lärare är mjuka och avslappnade i sin manlighet. Det är tyst och lugnt på hela skolan…
Viktor:…vilket är väldigt ovanligt. Jag har varit med om att en lärare vägrade komma till klassrummet med sina elever för att lyssna på föreläsningen, ”varför ska vi gå på bögteater?”. Helt ofattbart!
Är det ibland stökigt i klassrummen?
Viktor: Ja, elever har kommit upp och skrikit bögjävel rakt i mitt ansikte och jag har fått saker kastade på mig efteråt. Men det har ju varit på ställen i Skåne där SD är stora, samt i bibelbältet i Småland. Medan på andra skolor är föreställningen överflödig då hbtq och att komma ut inte är en grej alls, vissa elever ligger 100 steg före sina lärare. Det är så olika.
Oskar: Vissa elever låtsas ju sova under föreställningen eller håller för ansiktet, det är ju ett känsligt ämne, ibland kommer det för nära.
Petter: Egentligen är det sorgligt att det finns ett sånt stort behov att vi tre ska behöva åka runt med monologen, men det är skönt att höra att ni känner en positiv utveckling.
Oskar: Ja, jag känner verkligen att det har förändrats under de sex åren jag spelat den. Så fint att se att fler och fler vågar räcka upp handen och ställa frågor, framför allt killar.
Viktor: Ibland kommer ens egna fördomar på skam, jag har haft underbara somaliska killar som suttit längst fram och ropat ”man får älska vem man vill” medan vissa svenska tjejer visat med hela sitt kroppsspråk att de är emot allt jag är och står för.
Kan eleverna kontakta er efteråt?
Oskar: Jag lämnar ut mitt instagram och får minst ett meddelande i veckan från elever. Nu senast var det en som skrev att hon fick mod att berätta för sin pappa att hon är homosexuell medan en annan skrev att hon tack vare föreställningen vågat komma ut för sin klass. Det gör ju att man känner att det är värt det.