Gustav Dellhem är 23 år och uppväxt i Delsbo Hälsingland. En dag i juli förra året stod han på bondgården där han jobbade med grisuppfödningen då telefonen ringer. Det är en sjuksköterska som säger att han måste åka in och ta ett snabbtest för hiv.
Han har blivit smittspårad.
Det knyter sig i magen på honom och han ringer direkt till hälsocentralen i orten och bokar in sig för en tid dagen efter.
– Jag kände på mig att det här är inget bra, säger Gustav. Jag förstod att det kunde finnas en risk att jag var smittad.
Hur gick tankarna den kvällen?
– Jag minns inte riktigt, allt är lite luddigt. Men jag funderade självklart när och var och hur och med vem jag isåfall kunde ha blivit smittad…
På hälsocentralen får han veta att de inte kan göra några snabbtester, de kan bara göra vanliga hiv-tester och det skulle dröja flera dagar innan provsvaren kom.
Gustav satte sig i bilen och åkte till sin läkare i Gävle. Han knackade på och sa som det var och att de måste hjälpa honom. Men inte heller där kunde de göra snabbtest.
– Men sjuksköterskan lugnade mig lite, hon såg hur nervös och uppstressad jag var, hon sa att vi kunde ta ett test idag och att de skulle få testsvaren vid lunch imorgon – då skulle hon ringa mig direkt.

QX december 2021.
Foto: Peter Knutson
Dagen efter ringer det strax efter 13 i Gustavs mobil när han är på jobbet. Det är sjuksköterskan. ”Ja, vi brukar ju inte vilja ta sånt här på telefon, sa hon.”
– Jaha, sa jag, men då förstår jag ju ändå vad du ska säga. ”Ja, sa hon, provsvaren visar att du är positiv”.
– Sen minns jag inte så mycket. Jag bara grät. Jag skulle ha jobbat den helgen men en tjej tog mitt pass. Jag ringde min bästa kompis och hon sa ”googla inte, jag gör det åt dig”. Och jag funderade, ”jaha ska jag dö nu?”. Jag visste ingenting, det här var ju nåt som fanns för 30 år sen, jag visste inte ens att hiv fanns idag. Det var mycket känslor, och jag fick dödsångest. Hade jag vetat att jag kan få medicin och att allt skulle bli som vanligt så hade det inte varit lika farligt, men jag visste verkligen ingenting.
Eftersom det var pandemi i Sverige och allt var stängt åkte Gustav hem till några kompisar på helgen och pratade och ”festade”. För att glömma.
På måndagen åkte han till Gävle och tog en massa blodprover.
– Där förklarade de att jag kommer få medicin, att jag inte kommer att smitta andra och att jag kommer kunna leva som vanligt. Men det var svårt att ta in.
När Gustavs provsvar kom visade det sig att han varit hiv-positiv i flera år utan att han vetat om det. Hans immunförsvar var dramatiskt lågt, en frisk person ska ha mellan 400-600 t-celler, Gustav hade 150. Och har man under 200 är man i riskgruppen att utveckla aids. Så dålig var han.
– De satte mig snabbt på en rejäl antibiotikakur i tre månader.
Hade du inte märkt att du var sjuk?
– Så här i efterhand förstår jag det. Jag hade haft körtelfeber, halsinfektioner, inflammation i tandköttet och svullna lymfkörtlar. Och så tappade jag i vikt, jag är 186 cm och vägde 58 kilo. Alla symptom fanns där, ändå hade jag noll tanke på att det kunde vara hiv.
Var du inte trött?
– Jo, men jag är en bondpojk, är man trött sliter man på ändå och gör det som ska göras.
Vet du vem som smittade dig?
– Nej, ingen aning och det spelar ingen roll. Den killen visste förmodligen inte heller att han var hiv-positiv när han gav det till mig.
– Det som gör ont i mig är att jag kan ha smittat någon annan under dessa år när jag inte visste om det själv. Jag har kollat med vissa killar och de har inte blivit smittade, men jag vet ju inte alla…
Var det aldrig tal om att skydda sig när du träffade killar?
– Nej, aldrig. Det har överhuvudtaget aldrig varit en diskussion…
Hur var det att berätta det för dina föräldrar?
– Mina föräldrar är skilda och jag är uppväxt med mamma så det var otroligt svårt att berätta för henne, det tog en vecka innan jag samlade mod till mig. Jag åkte hem till henne och berättade. Det var tufft. Hon blev jätteledsen, vi grät mycket. Men idag vet vi båda bättre, idag är vi insatta och har läst på så det är ingen grej överhuvudtaget.
Och pappa?
– Han fick veta det lite senare, jag blev sjukskriven i åtta veckor efter hiv-beskedet och till slut berättade jag för honom och hans nya tjej. ”Jaha, vi trodde du hade fått cancer” sa de och pustade ut. Det var ingen big deal.
Hur gick snacket i byn? Delsbo är inte så stort.
– Jag visste att det skulle börja pratas om det så jag tog saken i egna händer och gick ut med det på mitt instagram och responsen var enorm. Jag fick så mycket kärlek och fina kommentarer.
Hur är det att dejta idag som hiv-positiv?
– I början var det tufft. Det var många som blockade mig direkt när jag skrev att jag är hiv-positiv. Jag har ju informationsplikt tills jag varit ”nollad” i sex månader, det vill säga, jag ska ha omätbara virusmängder i minst sex månader, därefter försvinner informationsplikten. Det är klart att det gjorde ont ibland när folk blockade en eller slutade skriva, andra var mer coola med det ”jaha, äter du medicin då är det ju lugnt”.
– Sedan i september i år har jag ingen informationsplikt längre. Då hade jag haft omätbara virusmängder i sex månader. Det var en milstolpe för mig.
Hur mår du idag?
– Jag mår bra, jag tar en tablett om dagen. Det är allt. Vissa dagar tänker jag inte ens på att jag är hiv-positiv.
Känner du någon mer som har hiv?
– Nej, inte någon. Ja, förutom Andreas Lundstedt då, men ingen annan.
Har det här förändrat dig skulle du säga?
– Ja, jag har vuxit och jag känner mig tryggare i mig själv. Jag har även läst på mer om hiv och kollat att informationen jag får stämmer. Jag har lite svårt att ta in att jag faktiskt inte smittar längre. Jag har även gjort en del intervjuer i samband med att jag berättade på instagram att jag är hiv-positiv. Jag har varit med i Hela Hälsingland och i Gefle Dagblad. Sen har jag varit ute och pratat i skolor om det, det känns viktigt.
– Dessutom såg jag Torka aldrig tårar efter att jag fått min hiv-status. Då kände jag att jag är tacksam att jag lever nu och inte då, det där kunde ju varit jag om jag levt i en annan tid.
Hur är stigmat och informationen kring hiv tycker du?
– Folk vet knappast något om hiv, det finns ingen allmän kunskap om det, den gamla informationen som är 30-40 år gammal lever kvar. Det pratas mycket om hur det var förr, men väldigt lite om hur det är idag.
Hur ser du på framtiden?
– Jag vet inte, just nu jobbar jag i Norge på en hotellanläggning som bartender och servitör. Där trivs jag bra. Och så finns det ”någon” där, säger Gustav och ler stort. Jag har lärt känna en kille och jag är väl inte är helt främmande för ett förhållande. Han vet att jag är hiv-positiv så allt är lugnt.
– Och jag är nog lite kär…