Deras bok sätter fittan i fokus: ”Vi vill starta fler samtal om fittor”

”Tillhör du de som tycker att det är genant att prata om fittor eller ser du på den som vilken kroppsdel som helst?” Med den introduktionen vill antologiboken ”Fittskrift” erbjuda läsare en fördjupad relation till fittan och nya perspektiv. Förhoppningen är att göra det mindre pinsamt att prata om fittor och öka kunskapen om fittors anatomi, sexuella funktion och roll i samhället.

Bland författarna finns Åsa Åbom, genusvetare, Suzann Larsdotter, aukt. sexolog och socionom, Xenia Klein, konstnär och Renita Sörensdotter, genusforskare. I veckan presenterar de boken närmare under ett seminarium på Pride House, ”Att queera fittan” (torsdag kl. 13:30). Vi ville naturligtvis veta mer.

En bok om fittor, varför behövs det?

Åsa Å: Den här boken syftar till att tillgängliggöra kunskap som vi har känt behövs. Det handlar om att öka det genitala självförtroendet. Man ska tycka bättre om sin fitta, helt enkelt, hur den ser ut och hur den fungerar, så att man har större nytta och glädje av den i sitt liv.

Renita S: Suzann och jag har föreläst på Pride jättemycket, och suget efter kunskap är ju enormt. Vi vill också ta upp det queera perspektivet, utifrån en mängd olika könsidentiteter.

Vilka är ni som medverkar i den här boken? Hur hittade ni varandra?

Åsa Å: Den här boken har sin utgångspunkt i en fittaktivistisk rörelse. Jag var med och startade ”Fittan i fokus” i Linköping, med inspiration från ”Fittan i fokus” i Stockholm där Renita var initiativtagare och där Suzann var med. I de här cirklarna har vi diskuterat erfarenheter, tagit fram information och fakta… Och något jag kände efter att ha varit engagerad i några år är att den här informationen borde komma ut till ännu fler.

– Sen tillfrågade jag Suzann, Renita, Xenia och några till om att bidra med texter, för att få med de olika aspekterna av fittan. Både de medicinska och anatomiska delarna, men också – fittan i samhället, hur ser vi på fittan, hur påverkar det, vilka normer finns?

– Det har varit ett projekt som har pågått under många år. Men vi är väldigt nöjda med den här slutprodukten, med stor variation av texter som vi hoppas ska bidra till fortsatta samtal om fittor, något som vi verkligen behöver.

Hur kommer det sig att det finns en sådan okunskap om fittan?

Renita S: Det är inte alltid okunskap, men kanske felkunskap? Fittan har varit så skamlig, hemlighetsfull och tabuliserad. Sex- och samlevnadsundervisningen är nu på väg att ändras, tack och lov, men sex och samlevnad har haft svårt att få plats. Kunskapen om – ”hur funkar det? Hur känns det när du är kåt? Vilken typ av sex kan du ha?” Flera generationer saknar den här kunskapen. Vi vill ge ett material som ger en mångfald över sätt att ta sig an fittan. Det kan vara svårt att navigera sig, men här får du allt samlat.

Jag stöter på flera ord som jag hör för första gången, Xenia, ditt kapitel handlar om ”neofittor”. Vad är det?

Xenia K: En neofitta är en fitta som har omformats eller formats med hjälp av kirurgi. Till exempel: jag har en neofitta. Innan hade jag en kuk. Om man ska göra det väldigt pedagogiskt. Men det handlar också om att jag såg mitt organ som en kuk, det skulle kanske inte alla göra.

– Det har länge funnits en rädsla hos transcommunityt att kritisera eller vara mer komplex kring vården. Det blir lätt att vården läser ens kritik som att man ångrar sig, när man egentligen kanske vill bara sätta fingret på något som är historiskt fel, eller någon metod som de använder, som man tycker kan göras på ett bättre sätt. Där har jag en förhoppning om att em del av min text kan avhandla det. Hur kan vi prata om transvården så att den blir bättre?

Ur boken "Fittskrift"

Foto: Kinna Andersson

Er programpunkt på Pride House heter ”Att queera fittan”. Vad kan man vänta sig?

Suzann L: Boken är otroligt bred och innehåller mycket, men just på torsdag kommer vi fokusera på en del som finns i boken, och det är den queera fittan. Fittor sitter inte bara på cis-kvinnor. Alla fittor benämns inte heller som fittor. Man kanske har en ”testokuk” eller ett ”bonushål”. Vi kommer att prata om hur vi just queerar fittan. Det är spännande att lyfta den queera dimensionen av fittan just vid det här seminariet.

Vad hoppas ni att boken ska bidra till?

Suzann L: Fler samtal runt fittan. Fler reflektioner. Ökad kunskap. Man får gärna ifrågasätta, men vi vill gärna starta samtal.

Renita S: Vi vill också inspirera, ge lust och glädje. Det finns mycket bilder som är roliga, och utbrutna citat som är tydliga. Orkar man inte läsa en lång text så kan man bläddra sig igenom den och bli ganska glad. Man kan ha den som en coffeetable-bok. Lägg den på vardagsrumsbordet och erbjud någon att bläddra. För man blir glad av att det finns ett mångsidigt tilltal.

Nu kanske jag outar mig som en väldigt homosexuell man, jag kan ingenting om temat. Skulle jag få ut något av boken? Eller vem är den främst till för?

Suzann L: Det är ju allmänkunskap! (skratt) Det finns delar som kanske mer riktar sig till fittbärare, men det finns också fantastiska kapitel om den kulturhistoriska delen som är så fascinerande att läsa. Man brukar säga att ”det finns något för alla” men här är det verkligen sant.

Åsa Å: Även om man inte har med fittor att göra i sin dagliga tillvaro, så säger vår syn om fittor också något om kukar. Jag tror det finns mycket att lära och reflektera över även där.

Renita S: Jag skulle säga att vi behöver en kukrevolution. Vi pratar inte om kukar på samma sätt. Det finns inga kukcirklar där män samlas och pratar om kuken. Där har det funnits en annan typ av aktivism, kanske för att fittan har varit så skammad och gömd, då har man tagit tillbaka den. Vi kanske kan inspirera till något sånt? Kuken behöver också pratas om. Det skulle behövas en hel antologi och en studiecirkel, tycker jag!