”Vi serverade Kungafamiljen, Kennedy, ABBA och After Dark”. Nils Emil om åren som stjärnkock.

Jag brukar möta honom på mitt lantställe när jag är ute och promenerar runt sjön. Han går med sina promenadstavar, jag med min hund, vi pratar lite när vi ses och han frågar alltid hur det är med kärleken. Sen fortsätter han bort. Nils Emil Ahlin är 80 år och en av Sveriges första kändiskockar. ”Det här blir min sista intervju”, säger han när QX besöker honom i huset där han bott i över 40 år.
Vi sätter oss på övervåningen, i det han kallar för kontoret. På väggarna hänger inramade bilder från Nils Emils liv. Det är bilder från fester och resor, Kjerstin Dellert, Tore Wretman, Birgit Nilsson, Prinsessan Lilian.
– Kjerstin Dellert var en av mina bästa vänner, vi reste tillsammans runt hela världen, hon var en underbar reskamrat, säger Nils Emil.
Sen lutar han sig tillbaka i fåtöljen och frågar ”jaha, vad ska det här bli för en artikel då?”. Jag berättar att jag vill prata om hans liv, allt han åstadkommit och gjort, hur han kom ut.
Men vi kan väl börja med att fråga hur du mår idag?
– Tack bra, säger han. För att vara 80, som är en värdig ålder, mår jag bra och jag är glad att jag hänger kvar i skallen fortfarande, men jag har gott påbrå, mamma blev 95 och vi är nio syskon, sju av oss är kvar. Men jag är den enda som är gay.
Nils Emil minns att han hängde i köket med mamma som liten. Han stod bredvid när hon lagade mat, och tittade nyfiket på.

Annons

Annons

Jag behövde aldrig hymla med min läggning

– Var ska man vara om man vill träffa sin mamma när man är nio syskon om inte i köket?
Föräldrarna snappade upp hans intresse och lät honom flytta till Stockholm redan som 14-åring. Där började han studera på Hasselbacken, till kock och för att lära sig servera.
Några år senare tog dåtidens stjärnkockar Tore Wretman och Werner Vögeli honom under sina vingar och Nils Emil blev snabbt ett namn i krogvärlden i Stockholm.
Efter ett utlandsår på restaurangen Scandinavian Pavillion i Montreal kallades han hem för att ta över Riche och Teatergrillen. Nils Emil tvekade men tackade till slut ja.
– På Riche var det som att gå på glas när jag kom dit, det var surt som fan överallt, berättar han. Och så kom jag, en ung pojkspoling och skulle bestämma, men då hade jag nytta av att jag vuxit upp med åtta syskon. Jag balanserade det bra och jag lyckades vända inställningen på restaurangen. Vi blev nära vänner allihop, både den gamla och lite nyare personalen och jag vände siffrorna, från minus till plus. Och vi hade ju kolossalt fina gäster, det var Wallenbergs och kungligheter. Prinsessan Lilian och Prins Bertil träffade jag första gången på Riche. Åh vilka fina människor. Vi blev så goda vänner att jag firade påsk hos dem flera gånger. Och jag minns att Prins Bertil sa ”om du sköter det här bra kommer det ramla in bra med…” och så gjorde han en gest mot bröstfickan (skrattar).
Och det gjorde det.
Nils Emil blev ekonomiskt oberoende även om det tog lite tid.
Cecil, Clas på Hörnet, Källaren Diana och Ulla Winbladh blev stora succéer, men det var först när han öppnade sin egen krog, Nils Emils restaurang, som det blev ordentligt klirr i kassan.
– Folk trodde inte jag var klok när jag öppnade en restaurang på Södermalm, minns Nils Emil. Men det var fullt jämt, från första dagen. Folk vallfärdade dit.
Kungen och Drottningen, ja hela kungafamiljen kom dit, politiker, Kennedy, ABBA och After Dark. Lars Roos spelade piano mitt i restaurangen, Nils Emil sjöng. Det var ett fantastiskt kaos.
– Och bra mat, säger Nils Emil. Vi jobbade genomgående med kvalitet, exklusivt men inte dyrt. Det var vårt framgångsrecept.
Idag har Nils Emil fyra olika hem. Förutom det vackra huset vid sjön på Värmdö har han även ett hus på en ö i Stockholms skärgård, en lägenhet i Nice och en på Kanarieöarna.

Fyra hem, men du har ingen pojkvän idag va?
– Nej, men det går bra det med, säger han och skrattar. Jag har så fina vänner så jag känner mig aldrig ensam. En av dem ska jag åka och äta raggmunk tillsammans med idag, vi har känt varandra i 34 år. Han heter Jens och började som hovmästare hos mig på Nils Emil när vi öppnade. Vi hörs och ses nästan varje dag, han är brandman och hetero, men väldigt mjuk (skrattar). Och han minns allt som hänt under alla dessa år, helt otroligt.
– Sen har jag en fin vän i Rolando som bor här hos mig då och då. Jag trivs i hans sällskap, men vi har ingen relation på det viset. Men jag är inte den lättaste, säger han. Jag vet vad jag vill.
Hinner du vara på alla ställen?
– Ja, jag flyttar på mig hela tiden och vill inte vara för länge på ett ställe. Nu går det ju inte när läget är som det är med corona, men annars brukar jag möta våren i Nice, sen är jag här på sommaren, julen firas i skärgården och nyår på Kanarieöarna. Men vi får väl se hur det blir i år. Jens har sagt att vi ska åka till Kanarieöarna om ett par veckor.
Hur har corona påverkat ditt liv?
– Inte ett dugg, säger han. Förutom att jag inte kunnat resa.
Vad gör du på dagarna?
– Jag går promenader, läser böcker, mailar och surfar runt på nätet och läser siffror. Jag är glad att jag kan tekniken. Vet du att Tore Wretman satte mig i datakurs redan 1968? Det du. Han var otroligt snabb med ny teknik och förstod att det här var viktigt.
– Men…säger han och tystnar lite. Så många vänner i min ålder har jag inte, de flesta har ju dött.
Han berättar att han överlevt både pandemin ”asiaten” och de hemska aids-åren på 80-talet då många av hans vänner dog.
– De första man kom i kontakt med i krogvärlden var ju homosexuella, säger han. Och många av dem levde lite vilt.
Att han själv är gay har aldrig varit något problem säger han.
– Jag behövde aldrig hymla med min läggning. Men jag var lite rädd för att ragga och så, jag hade blivit en offentlig person och kände att jag hade ett ansvar gentemot mina anställda.
Hur kom du ut?
– Jag skrev om det i min bok ”Matminnen” från 2004, att jag levde med min dåvarande sambo Christer sedan många år. Jag vet att en vän ringde till mig när jag var på Kanarieöarna och sa ”nu är du på förstasidan på Aftonbladet”. Då stod det att jag är homosexuell. Konstigt, är det något att skriva om?
– Mamma förstod även om vi aldrig pratade om det. Hon tyckte det var synd att jag inte fick några barn, men hon hade redan 19 barnbarn så det gjorde inte så mycket. ”Du blir så ensam om du inte har någon att leva med” sa hon, men så la hon till ”men med pengar på banken så blir det ju lite lättare” (skrattar).
Kan du sakna krogvärlden?
– Den frågan har jag fått många gånger, och det här blir den sista intervjun jag ger, inte för att jag gör så många, men jag ska bli som Greta Garbo och dra mig tillbaka, om det går (skrattar). Men nej, jag saknar inte krogvärlden, jag har gjort så mycket och har inget behov av att vara med där längre. Däremot saknar jag mina kamrater från den tiden. Men de lever ju inte längre.
Du blev ju stor tv-stjärna när du lagade mat i TV4 på 90-talet, ser du själv på matprogram nu för tiden?
– Nej, aldrig. De struntar jag i. Däremot äter jag ofta ute, men jag brukar tyvärr bli besviken på maten. Jens säger att jag är för kär i mina gamla smaker för att uppskatta de nya. Och det kanske stämmer.
– Men idag blir det raggmunk på mitt favoritställe här ute i skärgården, det vet jag blir gott.