Backolars Johan Hermansson: Jag är inte rädd för de som vill döda mig

Hot och trakasserier tillhör vardagen för alldeles för många människor. Några som ofta är i skottgluggen är hbtqi-personer. Trots att vi kommit en bra bit på vägen finns oändligt mycket kvar att göra. Och de rättigheter vi har i dag får vi inte ta för givna. Aldrig någonsin.

Redan som barn fick jag höra att världen skulle vara bättre utan ”bögar som dig”. Jag vet inte hur många gånger jag hittade lappar i min bänk (och senare skåp) där det stod att jag var äcklig. Eller hur många gånger någon skrek elakheter till mig. Under mellanstadiet blev det värre. Jag fick för första gången höra att jag borde ta livet av mig. Jag fick till och med en uppsjö av förslag gällande hur jag kunde gå till väga. Själv gick jag redan i de här tankarna. Som tolvåring försökte jag att avsluta mitt liv för första – men långt ifrån sista – gången på grund av trakasserierna.

Något jag också skriver om i min biografi:
”Jag står i mitt rum, i en av mina två skrubbar. Jag har inga strumpor på mig, korkmattan är kall mot min hud. Det är ingen stor skrubb detta, men det är inte mycket i den så jag får ändå plats. Jag sträcker upp min högerarm och kramar handen om klädstången. Kommer den att hålla? Kommer den att orka? Jag känner noggrant efter. Nej, den kommer inte att hålla. Tyngden är för mycket. Kilona för många. Jag är för mycket. Dessutom sitter den för lågt. Mina fötter kommer snudda vid golvet. Jag kommer att misslyckas. Än en gång kommer jag att misslyckas.”

Som tonåring upplevde jag alltså att jag borde dö. Ingen – varken ett barn eller vuxen – ska känna på det här sättet.

Med tiden blev jag starkare och mer säker på mig själv. Jag bestämde mig för att inte låta andra människor avgöra huruvida jag skulle få leva mitt liv eller inte. I dag lever jag min dröm. Jag är författare, ledarskribent, krönikör och föreläsare. En förebild, enligt många. En provokatör, enligt andra. En som borde avrättas, enligt en del. Och jag är precis där jag vill vara. Med mitt sätt och min person vill jag förmedla ett exempel. Jag vill vara den förebild som jag själv inte hade när jag växte upp. Jag vill visa: Du kan och du får. Och jag vill vara del av den viktiga kampen för varje människas rätt att vara och finnas oavsett sexualitet, etnicitet eller religion. Eller vad det nu handlar om.

Jag får fortfarande ta emot hot och trakasserier. Alltifrån kommentarer om att mina föräldrar borde skämmas över mig till att jag inte ska räkna med att vakna i morgon. Jag vet inte hur många dödshot jag fått genom åren. Är jag rädd? Nej, det vore att ge dem makt. Polisanmäler jag? Självklart. Det är förstås märkligt att säga, men saken är att jag har blivit van. Jag vet att hatet kommer – liksom kärleken. Men låter jag konservativa krafter stoppa mig i min framtoning, min passion – och mina övertygelser? Knappast. Det kommer inte ens på fråga. Jag är nämligen övertygad om att jag – precis som var och en av er som läser dessa rader – har något viktigt att säga. Och visa. Nämligen att ingen ska få ta våra rättigheter och vårt lika värde ifrån oss. Den övertygelsen kan ingen ta ifrån mig. Inte ens den person som meddelade mig att han skulle komma hem till mig och sprätta upp min kropp i sömnen. Och steg för steg redogjorde hur han skulle göra – och hur det skulle kännas.

Häromdagen frågade en journalist mig:
”När du var barn hade du två mål, att leva och att bli författare. I dag har du uppnått bägge. Vilka mål har du i dag?”

I dag är mitt främsta mål att ständigt fortsätta. Att aldrig backa för hatet. Att inte låta det vinna. Trots att extrema krafter önskar livet ur mig – och flera av mina medmänniskor – så kommer jag aldrig att ge vika.

Aldrig någonsin.