Att vara queer i Stockholm 2025 är som att vara på en fri bar – vi har allt, men ändå står vi där och tittar på varann i tystnad. Trots det swipar vi vidare, genom appar som Hinge, Grindr och Tinder. Vi letar inte längre efter kärlek, vi letar efter… något.
Är det den sista signerade upplagan av Kylie Minogues “Fever”-vinyl? Eller är det kanske tändaren till Dorit Kemsleys nästa cigarett-scen? Vem vet.
För strax över ett år sen skrev jag en text med rubriken “Varför vill killar så himla gärna visa upp sitt anus?”. Jag hade blivit singel efter en sexårig relation och laddade ner dejtingapparna igen. Ett år in i app-användandet började jag känna att en mindre avhumanisering var på ingång.
In the words of Carrie Bradshaw; I couldn’t help but wonder.. How did I end up here?
På något sätt känns det som om staden blivit en plats där vi spelar våra roller – i jakten på något vi inte riktigt kan definiera. Om det handlar om att vi har blivit mätta på det stora utbudet, eller om det bara är så att vi har lärt oss att vara bra på att låtsas vara nöjda, är oklart.
Några månader in i app-användandet började jag reflektera över vad jag egentligen söker efter i dessa ytliga dialoger och tillfälliga möten. Jag började fundera över hur lätt det är att hamna i en fälla där vi, utan att tänka på det, söker bekräftelse på fel sätt. Plötsligt slog det mig. Hur mycket av detta handlar om att hitta någon vi vill vara med – och hur mycket handlar om att vi vill visa för oss själva att vi fortfarande kan få någon att vilja vara med oss?
Jag beslöt mig för att stanna upp, åtminstone för en stund. Jag raderade apparna, vilket i sig var en chock eftersom jag knappt mindes en tid innan swiping och ”hej! söker?”-meddelanden. Jag ville återupptäcka vad det betyder att vara med någon – inte bara av ehm.. fysiska anledningar, utan för att deras själ känns bekant, deras blick känns trygg.
I en samtid där vi är vana vid att snabbt konsumera och kasta bort, började jag längta efter något mer hållbart. Och där, mitt i min egen inre omställning, insåg jag att det kanske inte bara är staden som är en paradox. Kanske är det också jag. Jag som vill ha något mer, men också jag som fortfarande letar efter den omedelbara tillfredsställelsen. Jag undrar om vi – queers i Stockholm – inte just nu befinner oss i någon form av kollektiv mellanperiod, där vi söker efter nya sätt att vara med varandra.
Vi är trötta på det gamla sättet, men vi vet inte riktigt vad som är nästa steg. Det är svårt att definiera när vi egentligen inte vet vad vi letar efter. Är det kanske därför så många testar lyckan i Berlin? Ett annat mindset? Eller nya ansikten i mobilen? Jag har tillbringat ett år med att jaga det ytliga, med att swipa bort alla jag inte tycker är ”rätt” baserat på det snabba, visuella första intrycket. Och nu står jag här, trött och mätt på de appar som jag trott skulle ge mig det jag söker.
Istället för att swipa vidare och hoppas att nästa profil ger mig den där lilla kicken, kanske jag borde börja stanna upp och verkligen titta på de människor jag möter. För om Stockholm är en stad där vi alla spelar våra roller, kanske är det också en stad där vi kan välja att kliva ur dem – om vi bara ger oss själva och varandra utrymmet att göra det. Kanske är det just där vi hittar friheten, där vi inte längre söker, utan bara är.
