Snöflingorna dansade ovanför oss. Solens strålar fick julgranskulorna att glimma. Det var en alldeles underbar vinterdag. Jag befann mig i vackra Helsingfors och här nalkades julmarknad så det slog härliga till. Människor hade gått man ur huse. Barnen var säkert glada och många, men för mig försvann de i periferin. Min blick drogs i sedvanlig ordning till deras DILF:ar till fäder: skäggstubb, ljusa ögon, helt orimligt snygga. Och jultomten.
”Får man sitta i tomtens knä?” hörde jag mig själv säga. Ja, i efterhand kanske jag skulle låtit bli att fråga. Det var ju inte så att jag förväntade mig ett: ”ja, du får gärna gränsla mig om du vill.” Men impulsen kom och jag kunde inte hejda. ”Det är bara för barnen”, fick jag till svar. Och det är klart, något barn är jag inte. Men väl en kåt 32-åring som är litet tänd på den där tomtefar.
”Får man ens vara det?” frågade jag en vän häromdagen. ”Du är ju knäpp”, fick jag till svar. ”Eljest”, rättade jag. Det tar emot litet att erkänna, men sanningen är att jag har en (ännu) outforskad dragning till ett rollspel med St. Nicolaus. Ja, döm mig.
Visst. Jag har mina egenheter. Det blev jag tydligt varse under kryssningen som hade lett mig till vårt grannland. Under kvällen på tillbakavägen stundade julbord på ett mycket guppande hav. Jag fick frågan av min kavaljer om det fanns något på buffén som jag tycker synnerligen illa om. Utan att tänka hörde jag min harang till svar:
”Smörgåsgurka. Jag skulle vilja förbjuda all smörgåsgurka. Eller inte nödvändigtvis gurkan i sig, den blöta gurkan. Torr ska den i sådana fall vara! Annars? Usch! Och fy! Finns det något värre än när du lagt upp den perfekt skurna, det vill säga mycket tunna, leverpastejskivan på vörtbrödet, och så lägger du på den där gurkan och ska ta din första tugga och känner hur vattnet rinner längs handleden? In under skjortan! Klibbar mot tyg och hud! Det är kallt! Det är blött! Och det är kladdigt! Nej vet du vad? Jag vill ta de där blöta gurkskivorna och tutta eld på dem med både tändvätska och bensin! Och hör sen, vill jag säga till dem!”
Min kavaljer såg frågande på mig. ”Okej”, sa han efter några sekunders tystnad. ”Själv tycker jag inte om sill.” Jag läste av rummet och valde att inte säga något mer om mitt förhållande till smörgåsgurka.
På tal om att om att bli nästan orimligt provocerad, så till den grad att det kryper och sticker i hela kroppen: vad är det för fel på människor som inte förstår att världen består av fler än de själva? Jag syftar till personer som tvärstannar när de klivit av rulltrappan i Helsingfors och – för att upplysa den ovetande – därmed blockerar för samtliga efterföljande. (Ett flitigt beteende även på Stockholms centralstation). Eller människan som mitt i en jäktig buffékö, mitt emellan köttbullarna och julkorven, stannar upp – och funderar. Som om hon plötsligt slås av och plötsligt måste komma underfund med frågan: vad är meningen med livet? Jag vill förstås skrika något mycket olämpligt till personen. Helst av allt en harang där jag även får in något om att förbjuda blöt smörgåsgurka.
Men jag beter mig. Jag säger ”ursäkta” till idioten som blockerar rulltrappan och jag väntar artigt tills människan i kön funnit svar på sin fråga. Jag knyter min näve i fickan, förstås, men inget mer än så. Nej. Hur skulle det se ut? Man vill ju framstå som så normal det går. Även om det är tvärsvårt när smörgåsgurka kommer på tal. Eller när tomten sitter där och är både maskulin och förbjuden…
Äsch. Vad fan. Jag säger ändå så här:
Bättre sitta på tomtens kuk än, äta gurka som blivit mjuk!
