Elisabeth Ohlsons bortgång kom inte som en chock. Hon berättade öppet kort efter att hon fick beskedet om att hon fått en dödlig cancerdiagnos. Men att sjukdomen nu tagit bort henne från sin familj, sina vänner och från det svenska samtalet om kvinnor, hbtq-personer och utsatta var något vi alla fruktade.

Hon föddes den 28 maj 1961 i Skara i en familj där den kristna tron var stark. En uppväxt som var grunden till att hon på 90-talet påbörjade det konstnärliga projekt som blev hennes stora genombrott: Ecce Homo, Se människan. En utställning som första gången visades i samband med EuroPride 1998.

Men långt innan började hennes engagemang i det som idag kallas hbtq-samhället. Hon kontaktade föregångaren till QX, gaytidningen Reporter, under sin tid som pressfotograf i Göteborg. På Reporter följde hon från 1989 med på flera intervjuer där hon bidrog med sin tydliga regi och intima sätt att fotografera människor. Hennes yrkesmässiga erfarenhet och trygghet innebar ett stöd för oss som jobbade med Reporter och hon blev en av de som formade svensk gaymedias sätt att berätta om sin samtid.
På Reporter följde hon med på intervjuer med dåtidens kända förebilder, reste med Mian Lodalen på reportageresor i Danmark och Tyskland. Tog bilder på Prideparader i San Francisco såväl som i Stockholm och gjorde tidigt aidsepidemin med dess många olika hjältar och drabbade synliga.

När bilden av hiv och aids i svensk massmedia var avhumaniserande valde Elisabeth Ohlson tvärt emot, med mod och ett djupt engagemang, att förmänskliga de som var sjuka. Det engagemanget, när allt var nattsvart, blev ett av hennes viktigaste livsverk. En del av detta blev boken ”Med våra ögon” som hon gjorde  tillsammans med hennes dåvarande partner Bodil Sjöström och Anders Odelius.
Att engagera sig i och visualisera aidsepidemin var grundat i hennes etik och humanistiska grundsyn som även återkom när hon senare gjorde utställningar om människor som drabbats av sjukdomen kol, av cancer och av drogpandemin.

När vi på QX redaktionen bläddrat igenom tidningar där hon medverkat minns vi ett oändligt antal omslag och bildreportage. Fantastiska minnen av de starka och modiga personer som bidragit till att homo-bisexuella och transpersoner idag ses på ett helt annat sätt än när hon 1988 började denna queera del av sitt livsverk.

Året innan Ecce Homo hjälpte hon SLM Stockholm att bildsätta en broschyr om säkrare sex för lädermän. 1997 släpptes broschyren och 2006 kom den ut som bok i samband med en utställning i Uppsala.
Då 1997 berättade hon i QX för första gången att hon arbetade med en utställning med ”12 bilder på ett tema kring religion och homosexualitet”.
– Äntligen känns det som att komma ut ur garderoben, sa hon och förklarade: ”Folk har vetat att jag är lesbisk men inte talat om det. Den utställning jag arbetar med nu är mitt sätt att ta tillbaka åren jag förlorat och den kamp jag aldrig deltog i.
Under EuroPride 1998, symboliskt nog i skyddsrummet under Sofia Kyrka, öppnades utställningen som på många sätt kom att ändra diskussionen om kristendom och samkönad kärlek. En utställning där passager i Bibeln illustrerades inspirerat av det som hon som barn sett av bibliska illustrationer. Denna gång dock ur ett hbtq-perspektiv. Nattvardsbilden med dragqueens som omgärdar Jesus, Matteus 26: 26-28. Läderbögar och flator som sitter vid Jesus fötter, Matteus 23:13. Dopbilden från Storkyrkobadet där Jesus blottade kön väckte högröstad debatt, Lukas 3: 21-22. Pietà-bilden tagen utanför avdelning 53 på Södersjukhuset som var specialiserad på aids-vård, Johannes 19:26, ”Moder, se din son”.
Starka bilder som fick konservativt troende att gå i taket, medan Svenska kyrkan, som länge diskuterat synen på homosexualitet, fick en rejäl puff att nu på allvar ta sina avgörande beslut. Utställningen visades i Uppsala Domkyrka, den mest symboliska platsen för folkkyrkan. Ärkebiskopen KG Hammar tog debatten medan Påven Johannes Paulus reagerade kraftig genom att vägra träffa representanter för Svenska kyrkan.
För kristna hbtq-personer, men även för icke troende, blev utställningen central.

Elisabeth Ohlson blev trots den påverkan utställningen hade på stora delar av kristenheten besviken på den debatt och det motstånd hon mötte men valde ändå att i flera efterföljande utställningar arbeta med den religiösa tematiken.
I H.O.M.O – en helgonkalender (2004) med texter av hennes under många år medkämpe, Lars Gårdfeldt, tolkar hon queera helgon och gör dem synliga. I Jerusalem (2010) reser hon ner till just Jerusalem och tolkar inte bara kristna utan även judiska och muslimska bilder med ett queert öga. I ”In Hate We Trust” (2007) gör hon vredgade bilder om hatbrott, många av dem just religiöst motiverade.
Hon lyfter tidigt transpersoner i utställningen ”Könskrigare” (2000), hon lyfter åter aids-temat genom ”South Africa Via dolorosa” (2004), ger 2005 ut boken Kvinnor som just är en hyllning till svenska starka kvinnor och en bok hon kallar ”feministiskt glamourisktisk!

Till QX tar hon oändligt många bilder och påverkar oss och det sätt vi skapar förebilder och hyllar hjältar. När vi ger ut vårt 100 nummer, januari 2004, tar hon en bild av dåtidens ”kändisar” som kämpat och skrivit in sig i ”folkhemmets hjärta”. Självklart var hon själv med på bilden. Och Elisabeth Ohlsons sista uppdrags-bild blev QX omslag i juni 2024. Då samlade vi och hyllade sju transhjältar.

Hon fortsatte med hbtq-tematik i sitt arbete med teater. 2017 kom ”Kung Kristina Alexander” och 2023, samtidigt som hon får sitt cancerbesked, sätts hennes föreställning ”Ulla & Zarah” upp på Stadsteatern. Bägge med Aleksa Lundberg i på scen.

Det Elisabeth Ohlson sa 1997 om att ”ta tillbaks åren jag förlorat och den kamp jag aldrig deltog i,” var blygsamt redan då. För innan Läderbögar och Ecce Homo hade hon börjat hitta det formspråk som gjort henne till en av Sveriges viktigaste förmedlare av budskap om att låta de som ställts utanför träda in.
Och nu, här med bara några få av alla de bilder, projekt och debatter omnämnda som hon modigt, kärleksfullt och med ett enormt, nästan vredgat engagemang, kastade sig in i och delat med sig av, så har hon med råge tagit tillbaks åren hon förlorat.

Ett arbete som lett till att hon bland annat röstats fram som Årets Homo vid QX-galorna 1999 och 2011 och till Årets Kämpe 2008. Att hon 2009 fick ta emot Ingemar Hedenius-priset och 2024 Priset till Barbro Westerholms minne. Hon finns representerad på Nationalmuseum.

Tänk även, mitt i den sorg som griper tag i så många nu, på allt det Elisabeth Ohlson har gett oss och vår samtid. Upprättelse, styrka och mod. Trots hat och förakt så vågade och orkade hon, in i det sista, att uttrycka sin, och det som även är vår, kamp.

Runt sig, under detta sista år då sjukdomen kom till henne, har hon haft sin stora härligt omfamnande familj med sig. Minna och barnen, Cecilia och barnen, Lars och barnen och så många andra vänner som hjälpt till med det praktiska och med att bidra till en obegränsad kärleksbombning.

Att en av vår tids mest betydelsefulla kämpe för och konstnärliga uttolkare av smärta och glädje, sorg och lust i en regnbågsglimrande värld fick ha så många älskade runt sig när det blev som tuffast, blir i sig till en tröst för alla som sörjer idag.

I vår tur kärleksbombar vi ur djupet av våra hjärtan nu Elisabeths nära och älskade.