Idag kom beskedet att Suzanne Osten avlidit hastigt i ne ålder av 80 år och lämnat teatervärlden i chock.
2010 utsåg QX henne till en av de åtta kvinnor som vi beundrar mest. En teaterperson som satte prägel på debatten och samhällsförändringar 1974 då hon, under teaterchef Viveca Bandlers tid, satte upp ”Jösses Flickor – Befrielsen är nära!”, tillsammans med Margareta Garpe. Innan dess föreställningen ”Tjejsnack” 1971, där unga kvinnor och sexualitet togs upp. Inom teater och film har hon sedan lyft kvinnors situation i det svenska samhället och mer och mer tagit in queera referenser.
Idag hyllas hon av bland annat skådespelaren Robert Fux; ”Det går knappt att finna ord för vad hon betytt för svensk scenkonst, även internationellt. Lek på fullaste allvar. Unga Klara som gjort livet rikare för generationer av barn och vuxna. Tack Suzanne för konsten, kraften, kunskapen, kompromisslösheten. Kärleken och styrkan. Vi ska försöka bära den vidare så gott vi kan. I ljusast minne av dig.”
Och tidigare verksamhetschefen på West Pride, idag direktör på Nordens institut, Tasso Stafilidis hyllar också hennes engagemang: ”Tack för allt du gjort för teaterkonsten, för barnteatern, feminismen och normkritiken. Tack för att du alltid kämpande för konsten och din ideal. Att du gav och erbjöd motstånd.”
Det var bland annat detta som gjorde att redaktionen på QX för 14 år sedan utsågs henne till en av de kvinnor vi beundrade mest. Här publicerar vi med anledning av Suzanne Ostens bortgång Magda Gads intervjun från mars 2010.
Hur känns det att ha blivit utvald till en av Sveriges åtta mest imponerande kvinnor?
– Jag blir glad! Det finns massor av bra kvinnor i Sverige och jag tänker att om jag är en av de åtta, så är det jättekul.
Visste du att du var så populär hos gaypubliken?
– Det ligger ju inte jättelångt ifrån det jag har ägnat mig åt i tio års tid. Jag började jobba med queerfrågor år 2000 och tror att det arbete som vi gör här på teatern har förändrat både kvinno- och mansrörelsen och synen på människans sexualitet, som är en makt- och rättighetsfråga. I grunden handlar det ju om vad som är normalt, vilket är något som jag har ifrågasatt i hela mitt liv eftersom jag alltid känt mig annorlunda.
Du har fått den här utmärkelsen av oss för att du är en legendarisk kvinnokämpe och en härlig konstnärssjäl som jobbar med alla olika typer av människor och berättar historier utan att hålla dig inom några givna ramar. Hur har du blivit sådan?
– Genom hårt självkritiskt arbete! (skrattar) Jag har alltid varit intresserad av människan och hur vi fungerar, jag har utbildat mig inom psykiatri och arbetat med existentiell terapi, gått olika kurser och helt enkelt försökt förstå mig själv och mitt liv. Något jag inte är färdig med än! Sedan är jag väldigt road över att jobba med olika typer av människor och projekt och därför kastar jag mig mellan allt från barnteater till politik, och drivs helt enkelt av lusten.
Jag läste i en intervju att du har valt att kalla dig queer, varför?
– För att jag är det. Jag är i grunden en queer människa. Jag upplever inte att min sexualitet är riktad till ett kön. Jag är gammal men jag känner mig ung. Jag är kvinna men jag har ett typiskt manligt yrke. Jag har aldrig känt mig som en typisk kvinna och jag har aldrig känt mig som ett typiskt barn. Jag tycker att sexualiteten och identiteten förändrar sig med åren och om någon säger till mig ”Suzanne, du är på det här viset”, då vill jag alltid säga att ”Ok, men jag är på det här andra viset också”. Jag är alltid Suzanne, jag har min lukt och mitt fingeravtryck och jag regisserar på ett speciellt vis och tillhör en viss samhällsklass, men jag kan inte säga vilket kön jag har eller vilken ålder jag har eller vilken sexualitet jag har. Jag är mer som en sådan där kaka som vi brukade göra på 70-talet när man rörde ihop olika smetar. En tigerkaka!
Hur har de feministiska frågorna förändrats sedan 70-talets Jösses flickor?
– Feminismen har förändrats teoretiskt, det etniska perspektivet och queer perspektivet har tillkommit och synliggjort nya frågor, men det har också lett till splittring. Vi Stödstrumpor var politiskt synliga och slagkraftiga och hade tydliga budskap: rätt till daghem, lika lön, abort… något som jag är stolt över att ha varit med och drivit igenom eftersom det är något som alla har nytta av i dag. Nu är det mycket svårare att enas kring frågor och jag tycker att samhället har blivit jättehårt. Det finns ingen grundsolidaritet längre.
I dagarna kom en rapport som säger att kvinnliga skådespelare bli utsatta för sexuella trakasserier på jobbet. Är det något som du har märkt av här på teatern?
– Det har jag faktiskt inte, och jag har inbillat mig att jag har haft koll på det, fast det kan säkert ha hänt saker bakom min rygg. Men jag har själv blivit utsatt för konstigheter. En manlig kollega kastade sig över mig en gång och vräkte ner mig på hallmattan hemma. Jag löste det med humor, sa att jag ju hade en relation, och sedan har jag faktiskt förträngt händelsen tills det här med trakasserierna kom upp och jag fick besvara en enkät.
Finns det sådana här spänningar även mellan straight och gay?
– Jag har träffat på killar som säger att de har blivit trakasserade av bögar som varit på dem för att de är snygga och jag har även träffat killar som upplever att de har blivit jävligt illa hanterade av kvinnor. Att de har blivit nypna i rumpan och tagna på så där som det kan vara för enda killen på dagis.
En annan rapport som kom i veckan är Ungdomsstyrelsens som säger att unga hbt-personer mår dåligt: en femtedel blir slagna i familjen och en fjärdedel av kvinnorna har försökt ta sitt liv. Du har själv gått ut och berättat att du hade en svår uppväxt med en psykiskt sjuk mamma, vart ska man rikta insatserna för att få en förändring?
– Som jag har förstått det handlar hbt inte om något ytligt utan om en identitet som rör vid hela den mänskliga kärnan, och jag har hört att ungdomar har blivit utkastade hemifrån när de har kommit ut, men det här är helt chockerande siffror. Om det är så att familjen bara hatar en så måste man försöka bryta upp normerna i samhället och se till att de här ungdomarna känner sig viktiga i andra sammanhang. De behöver känna sig delaktiga, behövda och önskvärda. I dag signalerar samhället att vi är viktiga om vi konsumerar eller presterar, vilket står helt emot en ung människas möjlighet till utveckling.
Det behövs alltså andra mötesplatser och sammanhang.
– Ja. Som teatern. Många ungdomar trivs här.
Du startade Unga Klara för 35 år sedan och nu är ni nedläggningshotade. Hur ska ni klara er?
– Vi har sökt allt stöd vi kan men problemet är att det inte finns pengar till ensemblen. Nu håller det våren ut. Plan b är att få våra makthavare att bestämma sig för om vi ska vinna eller försvinna. Jag vill att vi kör full scale, inte att vi haltar oss fram. Vi har en drygt 30-årig kunskapsbas här, ska den få fortsätta in i framtiden, eller inte? Vi har varit en avantgardistisk del av Stadsteatern i alla de här åren, nu funkar det inte längre, då måste vi göra något annat. Närmast i tiden har vi nypremiär av föreställningen ”Tröstar jag dig nu?” Vi har ingen marknadsföringsbudget och är inte med på Stadsteaterns hemsida eller i deras utskick, men om vi ändå lyckas dra publik så har vi en liten chans.
Uppdaterad 2024-10-29
