Backolars Johan Hermansson: ”Du är perfekt precis som du är”

”Du är perfekt precis som du är.” Så sjunger Regina Lund i sin borde-blivit-en-monster-hit Rainbow star. Min vän Linnéa i Malung kommer snart hålla med. (Hon behöver bara spela den på repeat några timmar till – sen så). Alla är vi perfekta, det är ett fint budskap.

Jag har flera egenskaper jag är tacksam över. Jag är förhållandevis glad och positiv. Jag är rätt enkel att ha och göra med. Lydig. Ja, jag älskar ju att bli dominerad i sovrummet. Jag kan vara ganska rolig, gärna på min egen bekostnad. Jag är en fena på att suga kuk. Och jag vet ingen som bakar så goda kanelbullar som jag!

Häromdagen fick jag frågan: ”Har du inga dåliga egenskaper?” Personen var allvarlig. Därför kunde jag förstås inte svara att jag är rätt dålig på att vara straight.

I stället svarade jag: ”Jag har massor med dåliga egenskaper! Jag… Jag… Jag…” Och så fick jag panik och sa något plumpt om Marianne Bernadotte, kungens ingifta faster, i ett tappert försök att sjabbla bort frågan. Och sjabblade bort den gjorde jag. Samtidigt som jag antagligen framställde mig själv som totalt väck.

Saken är att jag i stunden inte kunde redogöra för mina riktigt dåliga sidor. Vilket i sig tyder på att en av dem borde vara bristande självinsikt! Och krass självinsikt vill jag absolut inte dras med varför jag de senaste dagarna rannsakat mig själv i ett försök att ringa in några av mina riktigt dåliga sidor. Och som jag har lyckats! Här kommer därför en kavalkad av icke charmiga egenskaper hos undertecknad (min framtida man kan med fördel läsa något annat):

Jag är ohyggligt långsint. Jag vet få personer som är så långsinta som jag.

Jag hatar när teknik krånglar. Inte så till den grad att jag muttrar något i stil med ”Pyttsan, vilken olydig liten sladd.” Jag blir i det närmaste hysterisk. Inombords, förstås, svensk som jag är, men i mitt huvud forcerar en kraftfull jargong i stil med: ”JÄVLA SLADD-KUKHUVUD JAG HATAR, HATAR, HATAR TEKNIK!”

Jag kan bli helt orimligt stressad, och därmed dramatisk. När mobilen ringer och plingar samtidigt som jag är fullt upptagen med att gå igenom bisatser i mitt senaste manus klickar jag mig gärna in på Hemnet och ser mig om efter en öde ö med obefintlig täckning. Dock säljer mina böcker inte tillräckligt bra varför det hitintills alltid slutat med att jag slagit av ljudet på telefonen.

Då och då kastar jag mig med vita lögner också. Fullt rimligt enligt vissa, ett sattyg enligt andra. Varför inte bara säga som det är? Som när man varit dejt och det inte alls känns bra? ”Det är inte jag, det är du.” Nej. Så säger man förstås inte. I stället drar man en vals som är mer eller mindre trovärdig. Alternativt börjar prata om Marianne Bernadotte så till den grad att det är han som befriar mig med en vit lögn. (Jag har testat och det funkar fint – tack Marianne).

Är det något jag gärna undviker vid sidan av stalkers, gonorré och restskatt så är det att göra någon ledsen. Och en vit lögn är väl inte så farligt – egentligen?

Jag vill förstås, som de allra flesta, framstå som alltigenom underbar, härlig och ja – för att återigen citera Regina Lund – perfekt. Men saken är att jag är långt ifrån sådan. Egenskaperna jag nämnt ovan är bara ett axplock av mina dåliga. Och det är faktiskt okej. Det är till och med så det ska vara.

Jag tror det är viktigt att påminna både sig själv och andra om att vi får ha våra dåliga sidor. Även om det tar emot litet och jag helst av allt nu vill skriva några rader om saker jag är bra på. (Som det här med att suga kuk –jag är faktiskt jättebra).

En del av våra dåliga sidor både kan och bör vi arbeta med. Som det här med min långsinthet, till exempel. Den kan jag faktiskt bli kvitt. På sikt i alla fall. Kanske på lång sikt… Ytterligare sidor får faktiskt min omvärld lära sig leva med att jag har kvar. Och jag med.

Pressen på perfektion är ständigt närvarande i vårt samhälle. Pressen är inte bara orimlig och ohållbar, den är till och med farlig då den skapar skeva förväntningar. Elak är den också, både gentemot dig själv som andra, om man anammar den. Jag kan inte förvänta mig att andra ska vara perfekta. Helt enkelt därför att det inte finns en människa som är det. Att försöka kräva det av andra är därmed riktigt oschysst. För vem vill pressa någon till det icke uppnåbara? Eller sig själv? Inte jag i alla fall. Därför är jag hellre perfekt i min icke-perfektion – med alla mina sidor.

Precis som jag är.