Barbro K. Gustafsson var pionjärernas pionjär och stigfinnare när hon redan på 60-talet var öppen med sin kristna tro och sin homosexualitet. Tidigt hade hon blivit skickad av en präst till en psykiater som gav henne valium. Lika tidigt fick hon veta att hennes liv inte godkändes av kyrkan. Mitt i allt fann hon sin identitet i den utstötte Kristus. Tron var ett fast ankare och så fortsatte den att vara.
Den banbrytande boken De homosexuella och kyrkan kom 1974. En beställning från Svenska kyrkans biskopsmöte. Barbro bidrog med kapitlet Homosexuella idag. Samarbetspartnern och parhästen var dåvarande docenten Holsten Fagerberg. De avverkade oändligt många informationsmöten bland blivande kyrkoarbetare. Hon var då aktiv i UFH – Uppsala Förening för Homosexuella och lite senare blev hon en av initiativtagarna till EKHO – Ekumeniska Gruppen för Kristna Homosexuella som snart planterade lokalavdelningar runt om i landet.
Barbro prästvigdes i Storkyrkan i Stockholm 1983 som en av fyra öppet homosexuella. Den modige biskopen var Lars Carlzon. Sin första tjänst hade hon i Spånga församling. Sjukdom hindrade vidare tjänst som församlingspräst och hon fortsatte med teologisk forskning. Den resulterade 1992 i doktorsavhandlingen Stenåker och ängsmark: Erotiska motiv och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur. Tove Jansson var själv informant. Och mycket mer skrivande blev det efter den.
Barbro dog alldeles i början av årets Stockholm Pride. När fest, glädje och firande sker i ett land och i en kyrka där det är möjligt som hos oss, minns vi att just Barbros och mångas tidigare kamp gjort det möjligt.
Jag tackar Gud för Barbros liv som föregångare och förebild. Många har kunnat följa efter hennes modiga och för henne självklara steg.
