Det är synd att jag har en så bra man. Tänk om man finge vara flata istället, vilken uppgradering!
Herregud, vad yrar människan om, tänker ni. Eller så har ni redan börjat googla mitt namn för att kolla raggpotentialen, tänker jag förhoppningsfullt. För någonstans inom mig finns en liten flata som längtar. Inte ut ur någon garderob, bara in i gemenskapen. Ju fler jag lär känna i Hbtqi-världen, desto mer hangaround blir jag. Ni verkar ha det så himla roligt!
Det är inget elände att vara normativ heller, så klart. Jag trivs med livet och mina relationer. Bor bra, har ett kul jobb. Det är inte så att livet skaver, eller att jag känner mig oförlöst. Eller?
Allt är egentligen Sara Lövestams och Mian Lodalens fel. När den här skånetösen för tjugo år sen flyttade hela vägen till nollåttaland, var hon ganska ensam ett tag. Förvisso var jag nykär i min sambo, men jag kände inte så många andra, och var dessutom arbetslös. Mycket tid spenderades alltså med att läsa böcker, surfa på nätet och läsa nymodigheten ”blogg”. Jag läste Smulklubbens skamlösa systrar och ville vara en del av den gemenskapen, ville ut i stockholmsnatten och partaja. Jag läste Brudens blogg om brudar och ville än en gång ut i stockholmsnatten.
Kanske var det ensamheten som gjorde att hela systerskapet lockade så mycket. Det verkade finnas så mycket vänskap invävt i ragg och sex och kraschad kärlek.
Nu vill jag inte på något sätt avfärda sexet som en del av lockelsen. Herregud, sex är ju jättehärligt! Och vilka verkade ha det skönaste sexet? Alla flator, så klart. (Källa: känsla) Hade jag dåligt sex? Nej, verkligen inte. Men jag hade ju inte SÅNT sex. Och av någon anledning kändes det jag läste om så jäkla enkelt och rakt på, noll prestation och ängslan, bara njutning och acceptans. Eller vad vet jag, egentligen?
Men det som än idag hänger kvar är den där bilden av vänskap och solidaritet, en sammanhållning som jag kände igen från mitt långa engagemang i Röda korsets ungdomsförbund – som jag har blivit för gammal för. Hela Pride-rörelsen känns så lockande och rätt. Mänskliga rättigheter, kärlek och respekt – allt sånt jag redan brinner för, paketerat i en glammig feststass lite då och då. Frågor som dessutom känns allt mer brinnande och viktiga för varje år i denna galna värld. Men vem är jag att komma där som medelålders cis-kvinna och försöka sno åt mig av äran att driva frågor och stå på barrikader i just det här sammanhanget? Ni har redan all min beundran och jag vill inte stjäla någon uppmärksamhet. Kampen är er! Bliv vid din läst, rödakorsare. Nöjer mig med stöd och pepp. Kanske är det ok det med.
Och vem är jag att gå på flatklubb, likt en turist som vill uppleva något exotiskt? Antar att det är tröttsamt så det räcker för flatorna. Plus det läskigaste: tänk om någon raggar upp mig, vad gör jag då? Eller nej, vem försöker jag lura – det är så klart inte det jag oroar mig för. Det absolut läskigaste vore ju om ingen ens flirtar med mig!
Kanske ändå att jag någon gång vågar. Så hallå, alla härliga flator där ute! Om ni någon gång ser en lite försiktig medelålders kvinna, uppenbarligen hetero, som står där och försöker se modig ut på ert party: flirta gärna lite, bara så hon inte känner sig helt lost. Så lovar hon (jag!) att inte störa er sen.
Varsågoda, och tack på förhand!
Annika Bouvin är 57 år, uppvuxen på Kroksbäck i Malmö, och har bott senaste 21 åren i Saltsjöbaden. Customer success manager på ett it-företag inom eventbranschen. Föreningsräv med en förkärlek för möten och stadgar. Tror på att vara snäll och tackla utmaningar med humor. Skrattar högt och ofta. Gillar lakrits och åska – och att skriva.
Läs även:
”Jag vet egentligen inte, är jag heterosexuell?”
”Var det verkligen nödvändigt att han skulle tala om att han var bög?”
