Stockholm Pride är över för i år. Det är vemodigt. Att behöva vänta ett helt år gör nästan ont. Lite som att ha analsex utan vare sig glidmedel eller spottloska (provat en gång, provar inte igen). Men så kändes det även förra året. Och på något vänster gick det ju. Jag tror bestämt att vi får göra det enda rimliga och luta oss mot Birgit Friggebos: ”We shall overcome.”
För undertecknad bjöd årets upplaga på en massa festligheter. Under invigningsdagen befann jag mig vid Trädgården där fotografen Dawood ställde ut på temat: Unstraight stories from Egypt. Torsdagen innebar så väl poddinspelning med Bögbibblan – tips! – som den traditionella schlagerkvällen i Pride Park. Jag jublade långt bortom tullarna när Lili & Susie – Sveriges i särklass bästa musikgrupp vid sidan om Sarek – äntrade scenen. Men det slutade inte där. Även Ankie Bagger var ju med! Jo, du läste rätt! Jag nöp mig nästan blå. Och som toppen på snoppen dök även Fröken Snusk upp och sjöng: ”Rid mig som en dalahäst.” Åh, jag kände mig som hemma.
Och på tal om att rida. Som jag har ridit dessa dagar. Så till den grad att både säng och skrivbord i rum 640 på Scandic Malmen fått sjunga på sista versen. Men, men. Man måste väl få ta i? Visste ni förresten att Poppers kan skapa sår under näsan om man inte torkar av flaskan ordentligt? Inte jag. På lördagen vaknade jag nämligen med två ordentliga sår. Usch! Ska verkligen allt roligt behöva ha en baksida? Jag tycker inte det. Jag inväntar nu svar från Konsumentverket huruvida de håller med eller inte.
Lördagen bjöd förstås på parad. Detta ack så viktiga arrangemang som påminner oss om att vi aldrig får ta våra rättigheter förgivna! Samma dag signerade jag böcker i QX tält i parken. Vilken fest, också detta. Så många trevliga människor, vänner och bekanta, nya så väl som gamla. Mellan kramar och selfies fick jag dutta min stackars näsa, men det gjorde mig ingenting. Jag fylldes ju av så mycket kärlek. Och för all del, en beskärd dos hybris. Tack för att ni kom förbi!
Jag blir nästan aldrig starstruck. Jag ser människor och inte kändisar. Men det finns några få undantag. Två gånger i mitt liv har jag varit riktigt starstruck. När jag förra året var inbjuden till statsministerns Pridemingel och överräckte mina erotiska noveller? (I inbjudan uppmanades man ta med en bok man skrivit, och jag behövde inte fundera länge om jag skulle ta med någon av mina deckare, en feelgood eller mina erotiska noveller). Men icke! Det var inga problem. Första gången var när jag träffade prinsessan Christina och drabbades av akut tunghäfta. Andra gången var i lördags när jag fick möjlighet att träffa ingen mindre än… Regina Lund.
”VEM?” sa min vän Linnéa i Malung.
Jag kan avslöja att Linnéa numera är på god väg att veta allt om Regina Lund. Filmer, serier, låtar. Rubbet! Jag försöker även få henne att lära sig så väl ”Rainbow Star” som ”Kärleksikonen” utantill så att vi kan ha gemensam allsång under våra kommande VAP-kvällar (vin, allsång och pizza). Än är vi inte där.
För mig är Regina allt annat än normen. Hon är fri och gränslös på det mest positiva sätt. Något som gjort att jag länge sett henne som en inspiratör. Att få träffa henne förgyllde en redan oförglömlig dag. Och till skillnad från mötet med prinsessan lyckades jag till och med prata med La Lund!
Älskade Stockholm Pride, älskade vänner, om ett år ses vi igen! I paraden, i parken – och vem vet, kanske i mig! Men ska det bli på Scandic Malmen får de se till att ordna fram mer robusta möbler.
Jag är väl inte den enda som gillar hårda tag?
