Jag är gravt medelålders och heterosexuell. Så, nu är det sagt. Varför känns det viktigt att slå fast, att boxa in mig? För att det har börjat skava. Har jag varit tydlig med att jag vill försvara rättigheter för fler än de som trängs i min lilla, trygga box av heterosexualitet?

Jag är född 1975. Det innebär att jag växte upp och försökte bli vuxen, i en tid när det fortfarande var nästan helt okej att använda bög och lebb som skällsord. Visst sa vi ifrån. Fast helt ärligt, vi gjorde det bara ibland. När vi nåddes av ryktet att någon gammal klasskompis kommit ut som homo efter flytten till Paris eller Berlin eller valfri annan plats på tryggare avstånd från oss heterosexualitetslådan, tyckte vi att det var spännande. Lite kittlande. Tänk ändå, att hen gick i där vår klass och såg helt normal-heterosexuell ut hela dagarna? Vi hade inte en aning om att detta oerhörda normbrott pågick hela tiden. Eller så fattade vi. Vi talade bara inte högt om det.

Att jag är född på 70-talet betyder också att jag varit med om ett skifte, jag gick in i 2000-talet och fick möjlighet att lära om. De gamla klasskamraterna kom hem från Paris och Berlin eller var de nu varit, och de tog med hela sig själva i bagaget. Nu var de också homosexuella. Tiden fortsatte utvecklas och jag fick barn, som lärde sig som en självklarhet att det finns annan frukt än apelsiner.

Jag sitter på en middag och när vi avhandlat kirskål, fransk träskruv och ränteläget, kommer vi in på det som trots allt är mer spännande. Vi talar om hur vi mår. På riktigt och i förhållande till åldrande föräldrar, partners och barn. Vi fyller på våra glas igen för att våga komma närmare ändå, kroppen och sexualiteten. Gravt medelålders är vi. Alla börjar få sköra slemhinnor och några av oss har till och med upptäckt att det finns hjälpmedel, både för det ena och det andra. Ska vi fortsätta kvällen, öppna mer? Ja, vi korkar upp oss och jämför våra lådor fyllda med erfarenheter. Se där – i en låda, huller om buller med villa, vovve och heteroäktenskap, ligger ju lesbisk kåthet! Vi blir fnissiga och upprymda, men vi blir faktiskt inte förvånade. Vi visste väl. Vi har bara inget sagt. För att det fanns skam då, när vi lärde känna varandra, och för att skammen fortfarande finns. Nu är vi är rosiga och ser varandra genom en lins av smetig Klöver-vaselin. Någon säger prövande: ”Jag vet egentligen inte, är jag heterosexuell? Eller så här: jag kan ju vara det, men jag skulle också kunna vara något mer. Om homosexualitet inte var tabu när vi var unga, hur hade mitt liv sett ut då? Hade jag gjort andra val?”

Val. Ordet väcker något i mig. Det känns viktigare än någonsin att rösta, för att jag ser ju att andras val begränsas. Igen. I Sverige, i världen. Då duger det faktiskt inte att jag håller käften och stirra ner i min blomrabatt hela tiden. Det finns annat ogräs än kirskål att hålla efter. Även jag måste stå upp, stå i bredd. Hålla emot och bereda väg. Det är hög tid att även jag – som gravt medelålders och med min heterosexuella låda under armen – talar högt och i solidaritet, om alla aspekter av sexualitet och om mänskliga rättigheter.