Jag har opererat tuttarna. Jodå, det är fullt möjligt även för oss män. I mitt fall har det inte handlat om att jag velat förstora mina meloner, tvärt om har jag velat mangla dem.
Jag har trilskats med förstorade körtlar bakom tutte ett och tutte två. Sådana som växte till sig i mina tonår och inte velat krympa sedan dess. Varför? ”Därför att de inte kan krympa”, förklarade doktor Magnus för mig. ”Har de väl växt, vilket de ofta gör om man går upp i vikt i tonåren, så förblir de stora, trots att normalvikten senare infinner sig.”
I mitt fall hade jag inte så många vänner som tonåring. Däremot hade jag Plopp, Geisha och Dubbelnougat vid min sida. Och för all del, begynnande chipstuttar.
Det senare har grämt mig, kanske orimligt mycket. Men så har det varit. Jag har undvikt linnen och T-shirts som stramar åt. Aldrig gått barbröstad på en strand. Försökt låtsas som att komplexet inte funnits, men det har hela tiden varit där. För några veckor sedan bestämde jag mig för att se över alternativet att platta till mitt bröst. Jag gick på några konsultationer, erbjöds så kallad gynekomasti där man genom ett ingrepp minskar dessa körtlar, och bestämde mig för att slå slag i saken. Fram plånboken! Fram med kniven! Backolars ska bli tuttfri!
”Du kan ju i alla fall vänta tills efter sommaren”, sa min käre vän Fredrik. ”Då hinner du fundera igenom allt ordentligt. Och du slipper ha korsett i juni.” Men icke. Har jag bestämt mig för något så blir det så, det kan vara en styrka och en regelrätt dumhet beroende på situation. Även om jag i det här fallet står för att det är ett beslut som mognat under år av betänketid. Och lite värme får jag väl stå ut med.
”Säg det inte till någon”, sa flera av mina vänner när jag berättade om min stundande operation. ”Du kan spä på ett ohälsosamt ideal.” Det vill jag förstås inte. Allt annat! Jag vill spä på positiva sådana. Ideal om att man ska må bra med sig själv. Sådana som ger dig rätten att vara du. ”Jag säger inget”, sa jag som också besitter konsten att ändra mig.
Häromveckan gick ingreppet av stapeln. När jag vaknade upp efter narkosen, inlindad i en svart korsett, utbrast jag lika lyriskt som hög på smärtstillande:
”Kolla! Nu ser jag ut som Charlotte Perrelli gjorde 2008! Kolla! Kolla!”
Jag syftade förstås till Perrellis medverkan i Eurovision där hon bar allehanda korsetter. Jag vet inte om sjuksköterskorna tog min referens, men de nickade i alla fall glatt.
Dagarna som följde knaprade jag morfin och tog mig igenom två säsonger av Grey’s Anatomy och minst ett dussin avsnitt av Lyxfällan. Jag spelade också in diverse videor där jag i min korsett dansade till ZORRA vilka jag postade på mina sociala medier. Lite kul, jovars. Men rätt så jävla idiotdumt om man vill hålla en tuttoperation hemlig.
Jag har nu fått frågan från allehanda håll om jag gjort alltifrån en penisförminskning (?) till om jag opererat bort något farligt. Så är alltså inte fallet.
En del av mig vill dölja mitt ingrepp. En del av mig till och med skäms över det. Och jag skäms över att jag skäms. Något som gör mig irriterad. Jag är ju för öppenhet och att riva ner så väl tabun som skam.
Jag tycker verkligen att man kan älska sig själv och samtidigt göra saker för sin egen skull. Men jag förstår också dilemmat, tro inget annat. Jag vill inte på något sätt säga att andra borde göra likadant, bara för att jag gjort det. Rakt inte! Och det sista jag vill är att bidra till en hets kring något slags idealkropp – för det ska inte finnas. Varken hos män, kvinnor eller icke-binära, ung eller gammal. Samtidigt är det här något som varit en börda för mig under många år. Och jag om någon bör väl äga rätten att styra över mig själv och mina val? Jag tycker det.
Kommer jag bli lyckligare nu? Såklart inte. Lyckan bor inte i mina tuttar. Men ingreppet kommer göra att jag blir litet mer sams med mig själv. Så småningom, i alla fall. När jag inte är helt blåslagen och svullen. Och när jag återigen har en rörelseförmåga som inte är sämre än prinsessan Lilians.
Om det var värt smärtan så väl som summan? Frågar jag mina KK:s säger de raskt nej. De har minsann inte märkt av några chipstuttar hos undertecknad. Men jag tror att de ljuger av artighet. Alternativt så är jag själv uppe i det blå och ser fabler mitt på ljusa dagen. Och så kan det ju inte vara, även om jag är författare. Jag har ju själv sett dem. Tuttarna, alltså.
Men i ärlighetens namn spelar andras åsikter om min kropp ingen roll.
Jag har gjort ett ingrepp för min egen del. För mitt eget välmående. För det får man döma mig och mina nu manglade meloner hur mycket man vill.
