Molly om att fria till Ella: ”Det var ett så overkligt ögonblick. Jag önskar att vi kunde leva om och om igen.”

Molly och Ella, två själsfränderna vars öden sammanflätas år två på college. De kom att bli vänner snabbt och de båda höll med  att deras relation kändes annorlunda än tidigare vänskaper. Det var som om de hade funnit en oas där allt föll på plats för dem. Men vad det än var för känslor som spökade i bakgrunden så tog de aldrig upp det. Båda hade pojkvänner och var rädda för att erkänna sanningen om vad de egentligen kände för varandra.

Men det dröjde inte länge tills de båda klippte banden till sina partners. De valde att avsluta sina pojkväns-relationer, med insikten att dessa förhållanden inte gav dem tillräckligt med tid för varandra. Men det var inte ett tufft beslut att ta. Det var lätt för dem att göra slut när de visst att gräset var grönare på andra sidan.

– Det gjorde det lättare att avsluta relationerna när vi visste att vi hade något som gjorde oss mycket lyckligare; vår vänskap. Vi förstod aldrig vad varje heteropar pratade om när de sa att de hade passionerade, kärleksfulla och sunda relationer, säger Molly.

Hålet pojkvännerna lämnade efter sig fyllde de tillsammans. Nu hade de mer tid att umgås dygnets alla timmar, trots att det bara var som vänner.

Tiden gick och känslorna som spökade i början blev allt mer påtagliga. Vännerna började diskret sno små glimtar av intimitet från varandra utan att göra det för uppenbart att de var något mer än vänner. När de sov i sär längtade de att få dela säng igen. De höll hand,  mös och ibland  kysstes de på fyllan.  De förstod att deras vänskap inte var en vanlig vänskap, men under en längre tid var det okej att bara kalla varandra för vänner.
– När vi lever i ett heteronormativt samhälle och inte ser mycket hbtq-representation i våra liv, kände vi ett behov av att dölja de kärleksfulla stunderna för familj och vänner. Vi pratade inte heller med varandra om det för vi var rädda att det inte skulle vara ömsesidigt och förlora det vi hade.

Men efter en längre tid var det inte hållbart längre. Under flera månader hade båda parterna byggt upp så mycket spänning att en kväll kunde de inte längre ignorera det. Det var inte ovanligt att de kysstes och myste kvällar de hade varit ute och druckit. Men denna gången var det annorlunda. Tjejkompisarna skulle ut. De gjorde sig i ordning tillsammans. Hjälpte varandra att välja kläder, sminkade sig och fixade håret. Samtidigt drack de några fördrinkar innan de begav sig ut. På den vanligtvis stökiga baren var det som tiden hade frusit. Musiken var bara bakgrundsljud och människorna runt omkring var som skuggor på dansgolvet.

När de dansade tillsammans kändes det som att de var helt själva på golvet. Inte för att de behövde så mycket rum, de stod som fastklistrade mot varandra.
– Det började bli mer passionerat, så vi bestämde oss för att åka hem. Och saker bara fortsatte där, säger Molly.

Efter den natten gick det inte längre  att neka, de var aldrig vänner.
– Den natten förändrade allt för då kunde vi inte låtsas att vi ”bara var vänner” längre.

Dagen efter var början på något nytt, men egentligen kändes det som en fortsättning på något gammalt. Nu mer äkta.

Idag har de varit tillsammans i 1,5 år och bor nu ihop som ett par. Resan har varit lång och förvirrande. Att växa upp i en heterosexuell värld gjorrde det svårare enligt dem att inse att de aldrig bara var vänner.
– Om vi inte hade levt i ett så heteronormativt samhälle, tror jag att vi hade känt oss mer bekväma att vara oss själva och kommunicera våra känslor till varandra tidigare.

Förra året besökte de Toronto och blev förälskade i staden. De visste att det var “deras plats”. Under deras ettårsjubileum åkte de tillbaka till deras ”kärleks stad” och den kvällen hände det. Molly tog Ella till en park de tidigare hade besökt. De hade suttit och druckit vin och tittat på solnedgången, spelat ”We’re not Really Strangers” och pratat om hur mycket de älskade varandra ett år tidigare. Det var en perfekt plats för det Molly planerade för Ella.

– Jag gjorde en klippbok för henne med alla våra minnen hittills och vände mig sedan till henne, berättade för henne hur mycket hon betydde för mig och friade. Ella sa ja, och sedan tog hon fram sin egen ring och friade till mig. Det var ett så overkligt ögonblick. Jag önskar att vi kunde leva om och om igen.