När Filip var 19 år och fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar i Göteborg använde familjen en och samma dator. En dag hade Filip surfat runt på en sajt med avklädda män, men glömt att rensa webbhistoriken. När Filips pappa plötsligt hamnade på samma sajt, blev han något förvånad av det han såg på skärmen.
Filips pappa berättade vad han sett för mamman som i någon slags förnekelse ändå inte trodde att Filip nödvändigtvis behövde vara gay för det, så hon frågade honom vad det betydde att han surfat runt på just den här sidan.
– Jag som hade haft svårt att hitta rätt tillfälle att berätta tog chansen och sa som det var. Även om det var oerhört pinsamt var det ändå en del av mig som tyckte att det var skönt att tvingas vara ärlig.
Nyheten landade dock inte så bra och båda föräldrarna fick lite av en chock när Filip sa att han är gay, eftersom det kom som en total överraskning för dem. Och då både Filips mamma och pappa är uppväxta i Polen var varken kunskapen eller vetskapen om att vara gay speciellt stor.
– Mamma tyckte att jag ändå skulle försöka bli kär i en tjej, för ”livet skulle ju bli så mycket enklare då”. Idag har hon bett om ursäkt många gånger för att hon sa så (skrattar). Men jag förstår henne, hon ville mig bara väl. Man måste ge föräldrar tid när man kommer ut, och ha förståelse för att de kanske inte menar vad de säger just där och då. Man ligger så många steg före dem, då man oftast själv gått och funderat över sin läggning under en lång tid.
– Idag är allt toppen, de har inga som helst problem med att jag är gay och min förra pojkvän var så välkommen hem. Pappa bjöd honom på en gammeldansk första gången de sågs, och när pojkvännen tackade ja var det klart. Då var han godkänd (skrattar).
När vi ses på Mälarpaviljongen i Stockholm är Filip nyss hemkommen från Spanien där han haft semester och pluggat spanska.
– Jag vill lära mig språket, det har hänt mer än en gång att jag träffat någon spansktalande person som inte pratar engelska – och då tar det ju stopp. Jag pratar flytande engelska och polska och är ganska bra på tyska och franska. Så det vore kul att lära sig spanska också.

Annons
Annons

Nu väntar jobb ett par veckor hemma i Sverige innan det är dags för mer semester.
– Ja, nästa gång ska jag på gaykryssning i Medelhavet. Det ska bli kanonkul, säger han och berättar att han åkt på massor av gaykryssningar genom åren. Både i USA och Australien.
Den här gången är det 4 000 bögar som ska åka på kryssning där start och mål är Rom.
– Jag gillar att alla bokstavligt talat befinner i samma båt, och redan dag två har många släppt sin fasad och det är en härlig atmosfär. Det är klart att det raggas, men det finns massor att göra på båten. Ingen dag behöver vara den andra lik. Jag har insett att jag gillar när många gays samlas på samma ställe. Om det så är på en båt eller om det är Pride, jag gillar känslan av att vara normen för en stund.
Många tror nog att man behöver vara en vältränad muskelbög för att kunna åka med på såna gaykryssningar.
– Just på dessa kryssningar brukar det vara en väldigt stor mix av människor. Här finns alla sorter, och även om det finns en enorm kroppsfixering i vårt community är det är kul att se hur olika alla ombord är, och att vi kan umgås över generationerna.
Men du tränar en hel del själv?
– Ja, jag kör fem gånger i veckan.
Är det viktigt?
– Viktigt? Ja, jag skulle säga att det är ganska viktigt för mig. Men det är på samma sätt som det är viktigt för modeintresserade människor att klä sig snyggt, eller för inredningsbegåvade att ha en fantastisk lägenhet. Jag har förmågan att träna disciplinerat och att hålla kroppen i trim, så jag gör gärna det. Samtidigt vet jag att kroppsfixeringen är stor bland oss bögar, och det är förstås inte min avsikt att bidra till den. Jag önskar att alla kunde vara nöjda med sig själva och sluta jämföra sig med andra. Tyvärr funkar vi inte så, och allra minst jag. (Filip blir tyst och funderar). Åh, det här är svårt alltså… Men vad gör man? Jag råkar tycka att det är attraktivt med vältränade män därför trivs jag bra med att vara det själv. Jag tränade konståkning två gånger om dagen sex dagar i veckan när jag var ung och tävlade, så att börja gå på gym tre, fyra, eller till och med fem gånger i veckan kändes inte som någon stor sak. Och i dag gör jag vad jag kan för att må bra och se bra ut.

Foto: Peter Knutson

Och ser bra ut är det många som tycker att han gör, sedan Filip tog mer plats i TV4 har vi fått mejl till redaktionen från läsare som vill att vi intervjuar ”den nya snyggingen på TV4”.
– (skrattar) Jag har fått en del komplimanger och meddelanden, vilket naturligtvis är smickrande. Och det är förvånansvärt få som verkar störa sig på mig och det ska man vara glad för i dessa tider.
Filip berättar att han är singel i dag och har börjat dejta så smått, men att han tycker det är svårt att hitta rätt.
– Jag vet inte om jag är för kräsen eller vad det är, men jag har bara haft ett långt förhållande i livet, och sen ett par relationer som varade i några månader. Ofta har kärleken övergått i vänskap faktiskt.
Men att vara singel är inget som bekymrar honom.
– Numera har jag förlikat mig med det och trivs hyfsat som singel. Jag vill inte vara i ett förhållande bara för att man ska ha någon. Då är jag hellre själv. Träffar jag någon så är det underbart, gör jag inte det så kommer det också vara helt okej.
Är du fåfäng?
– Ja, det måste jag vara ärlig med. Och det blir tyvärr inte bättre av att jobba på tv där man ser sig själv i rutan nästan varje dag (skrattar).
Vad jag förstår har du äntligen fått ditt drömjobb, hur bra trivs du? Berätta!
– Det är tio av tio. Jag är så oerhört glad, för jag har kämpat länge för att komma hit. Jag har gått den långa vägen och varit vikarie på SVT, Ekot, Dagens Nyheter, TT, olika P4-kanaler. På TV4 fick jag äntligen fast anställning 2016, men jag började som nattredaktör i två år. Sen fick jag fortsätta med att programleda livesändningar på webben, oftast på kvällar och helger. Så när jag i slutet på förra året dels blev erbjuden jobbet som nyhetsuppläsare, dels att bli sidekick på Efter Fem på torsdagar och fredagar, var det som att få högsta vinsten. Jag kunde inte tänka mig något bättre.
Vad är det som är så kul med att jobba med tv?
– För mig handlar det om att få jobba med det som händer i världen, man är så mycket i nuet och vi tar upp sånt som berör alla. Sen gillar jag att ’framträda’. När jag tävlade i konståkning var det i en isrink, nu är det i en studio. Det är klart att man måste gilla att synas, det gör nog alla som jobbar med tv.
Blir du igenkänd på stan?
– Det händer. Men här i Stockholm är det få som kommer fram och säger något, däremot har jag märkt att folk tittar lite längre på mig, ungefär som man gör när man tänker ”var har jag sett den killen?”. I småstäder kommer ju folk fram och pratar, det händer sällan i Stockholm. (skrattar) Här bor det ju så många kändisar.
För några år sedan lade Filip till sin mammas tidigare efternamn Borowicz till sitt, och blev Filip Stiller Borowicz. Anledningen var en resa till Warszawa.
– Min släkt är från Polen och jag blev så oerhört berörd när jag var på ett museum i Warszawa, som handlade om hur judar i slutet på 60-talet utsågs till syndabockar för allt ont som pågick i landet, bara ett par decennier efter Förintelsen. Den här pånyttfödda antisemitismen mynnade ut i att det styrande kommunistpartiet uppmanade judarna att lämna Polen. Båda mina föräldrars familjer, där många släktingar hade blivit ihjälgasade i koncentrationslägren, flyttade i samband med det. Det är en historia många inte känner till och som jag ville uppmärksamma, samtidigt som jag vill visa stolthet över den jag är.
Apropå att vara stolt, jag vet att du även är en duktig Pridefirare.
– Ja, jag älskar Pride. Som jag sa förut gillar jag när gays kommer samman och man slipper känna sig som en minoritet.
Han berättar att han firat Pride i både New York, Madrid och Sydney. Där såg han dessutom Cher uppträda.
Och självklart är han hemma under Stockholm Pride.
– Jag brukar försöka vara i parken på öppningen och på schlagerkvällen. Sen brukar jag gå på festerna på fredag och lördag. Det hoppas jag göra även i år.
Och visst är det väl så att du är en riktig Eurovisionfantast?
– Ja, absolut! Men när jag kom ut hade jag ingen aning att det var en stor grej inom gaycommunityt. För mig har det handlat mycket om tävlingen, att rösta och ge poäng i tabeller. Inte så mycket det glittriga i festivalen, även om jag självklart gillar låtarna.
Och det ryktas om att du har fester hemma där en viss röd lampa står i fokus?
– Haha, ja. Jag bjuder in en massa kompisar och så får alla sätta poäng som sedan förs in i en tabell. Och jag vill verkligen att alla ska lyssna på låtarna och inte bara prata, så när den röda lampan lyser under första versen och refrängen får ingen prata, det är jag stenhård på. Och det vet alla.
Men de tre senaste tävlingarna har han inte haft någon fest hemma under Eurovision.
– Nej, jag har ju varit på plats under Eurovision och rapporterat live för TV4. Jag var i Rotterdam, Turin och Liverpool. Och jag hoppas få vara på plats i Malmö nästa år också. Ja, jag har verkligen hittat mitt drömjobb!