Jag heter Liv och är 16 år gammal och utan RFSLs ungdomsgård i Borås så hade jag antagligen inte levt idag. Fram till sommaren 2021 så hade jag under majoriteten av min skolgång tillbringat min tid ensam. Ensam i ett mörkt rum med hjärnan surrande med ångest över morgondagen. Jag skulle behöva gå till skolan igen. Jag skulle behöva sitta i samma klassrum som alla de personer som så många gånger bett mig att ta mitt liv, som spottat mig i ansiktet och uteslutit mig från lekar.
Över tiden och in på högstadiet så utvecklades det till en hemsk tystnad som varje dag avbröts av skarpa viskningar i ens öra i korridorerna. “Bögjävel”, “jävla demon”. Men det som slog hårdast var ensamheten. Det hade slagit slint i skolan vilket följer med en för resten av ens liv. När jag var liten så ville jag aldrig fråga chans på killarna i klassen, vilket jag idag kan tänka mig var en del av anledningen till utanförskapet.
Under sommaren efter jag slutat sexan kom jag ut som bisexuell för min mamma. Jag är en av dem som har haft tur. En av dem vars föräldrar tjoar i pridetåg och frågar om man är kär i någon tjej med nyfikenhet och glädje. Det är hemskt att jag ska vara tacksam för att vara accepterad för den jag är. Ett år senare så gick jag tillsammans med min mamma och hennes väninna till Pride park i Borås. Jag var nervös och kastade hela tiden ett öga efter alla ungdomarna som tjoade tillsammans med dragqueens vid tälten en bit bort. Men jag var rädd och nervös. Till slut vågade jag mig bort dit för att köpa en prideflagga och när jag skulle gå såg jag en leende kille som stod och delade ut informationsblad. Jag tog ett. “Ungdomsgård för queera” stod det med färgglada bokstäver. En vecka senare stod jag i trappuppgången till RFSL:s lokal på Magasinsgatan med hjärtat i halsgropen. Jag stod och väntade i femton minuter innan jag vågade gå in. Väl där inne välkomnades jag av livlig musik och samma trevliga kille som gett mig bladet innan.
Efter en lång spänd stund gick en sprallig kille fram till mig och frågade om jag tyckte om Marvel och med ens så hade ett nytt kapitel i mitt liv börjat. Varje fredag så kom jag till gården och skaffade allt fler vänner. Efter att det kom ut i skolan att jag var hbtq blev allt ett helvete. Jag blev kallad för bögjävel i korridorerna och tvingades låsa in mig på toaletterna under håltimmarna för att personer jag aldrig sett förut inte ska smyga upp bakom mig för att skrämma mig och sedan skrattandes gå därifrån. Men allt detta spelade ingen roll, för utanför skolan var jag inte ensam. Fredagarna på gården blev min räddning och ett halvår senare efter flera homofobiska incidenter på min gamla skola lyckades jag byta till skolan där flera av mina vänner från gården gick. Jag gick från att vara ensam varje dag med tankar om att världen var bättre utan min närvaro till att umgås med vänner varje dag. Tänk att en ungdomsgård kan göra så mycket och tänk hur många liv det har och kommer att kunna rädda. Gården har blivit som ett andra hem för mig. Markus och Tulay på RFSL Sjuhärad har omfamnat alla ungdomar i en stor kram och har gett så många och inte minst mig själv, så mycket mer livskvalitet, självförtroende och trygghet. Att queera ungdomar ska kunna ha en trygg mötesplats är livsviktigt. Borås queera ungdomsgård har räddat mitt liv, tänk hur många fler det kan rädda med rätt stöd och hjälp.
Liv
