Hon säger att den gamla klyschan ”som en blixt från en klar himmel” bäst beskriver känslan när kärleken slog till och hon blev fullständigt knockad.
– Samtidigt förstod jag att det kunde bli kris och katastrof, säger Birgitta Hågemark Olshov.
Vi ses i det pittoreska lilla samhället Viken utanför Helsingborg. En vacker och välmående ort precis vid havet. Himlen är blå. Havet är blått. Husen vita.
Här bor Birgitta med sin fru Annika i ett hus längs med kusten. Jag är här för att dels prata om resan hon gjort – hur livet kastade omkull henne och hur hon gjorde för att våga följa sina känslor – och dels om den bok hon skrivit, Kvinna i blåst en roman i vilken hon plockat stora delar från sitt eget liv.
Men vi börjar med att backa bandet några år. Birgitta bor med sin man och fyra barn som är i åldrarna 11-18 år i ett stort fint hus i Höganäs. Birgitta är som hon själv uttrycker det ”väldigt mycket mamma” och jobbar som ekonomiansvarig och ser till att markservicen fungerar hemma.
Birgitta och hennes man bestämmer sig gemensamt för att skiljas och även om en skilsmässa aldrig är enkel så är de inte ovänner utan överens om att det är rätt beslut.
– Det är många känslor för alla i familjen samt oerhört mycket praktiskt som ska fungera. Allt ska delas, huset säljas och barn ska försöka hitta sin nya tillvaro.
Det går ett år. Birgitta letar hus i Viken där hon en dag möter Annika som är diakon i kyrkan på orten. Och blir störtförälskad.
– Jag förstod inte vad som hände. Jag hade aldrig känt attraktion till en kvinna förut, eller ens tänkt tanken att jag skulle kunna göra det. Jag har aldrig sett mig som något annat än heterosexuell.
Birgitta åkte hem från mötet med Annika och tankarna snurrade i huvudet på henne.
– Jag ville bara skaka av mig det här, säger hon och visar med armarna hur hon ville borsta bort känslan.
Vad hände? Vad var det hon hade känt? Och vem var denna Annika, gillade hon ens kvinnor? Det hade bara gått ett år sen hon skilde sig, hon skulle snart flytta och mycket tid gick åt till att skapa någon slags vardag för barnen igen då det varit tufft för dem med stora förändringar i en känslig ålder. Dessutom var hon mitt uppe i att starta eget företag.
– Men jag kunde inte sluta tänka på Annika och jag försökte hitta gemensamma nämnare för att få till ett möte med henne.
Efter några möten tog hon mod till sig och berättade för Annika vad hon kände.
– Men hon var inte alls intresserad, säger Birgitta. Hon gillade visserligen kvinnor, hade ingen relation men var vare sig intresserad eller öppen för något nytt.
Birgitta berättade för sina väninnor om sin nyfunna attraktion och säger att de tyckte det var spännande men var oroliga för hur hon egentligen mådde och försökte stötta henne i allt som hände.
Då Birgitta landat i att Annika inte ville ha henne kände hon starkt att hon behövde få svar på vem hon var.
– Det här ruckar ju hela ens identitet. Var det ens möjligt att jag var bisexuell eller var det bara en engångsgrej, om jag bara blivit ”drabbad” av Annika så att säga.
Väninnorna började på allvar bli oroliga för att hon gick för snabbt fram och försökte stoppa henne. Men tanken på vem hon var ”åt upp henne”.
Men efter att inte haft någon kontakt på ett år möttes Birgitta och Annika igen på en skolavslutning.
– Då ska du se, då hade hon ändrat sig och visade intresse, säger Birgitta och skrattar.
Paret inledde snabbt en relation och bara fem dagar senare friade Annika till Birgitta och de gifte sig som första samkönade par i Vikens kyrka 2010.
Men trots att Birgitta och Annika fick varandra så har resan dit varit allt annat än rak. Kris och katastrof hade hon tänkt att det kunde bli om hon bejakade sina känslor för Annika, och det blev det.
”Jag visste att prislappen för att följa mina känslor var hög och att jag kunde förlora barnen”
– Ja, det blev verkligen panik när jag berättade för familjen att jag träffat en kvinna. Det var fruktansvärt jobbigt, det var mycket rädsla hos alla. ”Hur kunde jag göra så här mot barnen?” var det jag fick höra.
– Jag visste att prislappen för att följa mina känslor var hög och att jag kunde förlora barnen, den kalkylen fanns i mitt huvud, säger Birgitta. Frågan var bara hur länge, för jag hade inte klarat att förlora dem samtidigt som jag inte klarade att inte leva mitt liv. En ekvation som inte var helt lätt. Det blev en jobbig tid för alla. Men att vara ärlig trots att det är jobbigt är en viktig och bra regel att ha med sig i livet.
Birgittas föräldrar tog det bra och betonade att hennes lycka var det viktigaste.
– Min pappa sa att det tar kanske lite tid att vänja sig, ”man är ju inte så van”. Sött tycker jag.
Sakta men säkert lugnade det sedan ner sig i familjen, allt som behövdes var tid. Att förstå. Att acceptera och att få chans att hänga med i svängarna i alla förändringar. Idag har hon och barnen som hon säger ”en hur fin relation som helst”. De är nu mellan 26 och 33 år och när Birgitta fyllde 60 år nyligen fick hon en resa av sina barn i present.
– Vi var i väg en helg och hade det så mysigt, berättar hon. Och de tycker väldigt mycket om Annika.
Men att komma ut för sig själv och omgivningen har varit svårt för Birgitta, i alla fall till en början. Bara att säga orden, ”jag har en fru” krävdes många års träning. Och så berättar hon när hon och Annika skulle renovera huset.
– Jag hade ju anlitat några hantverkare vid tidigare renoveringar så när det var dags att renovera igen hörde jag av mig till samma gäng. Men jag var tvungen att berätta för dem om Annika som bodde med mig nu.
Men Birgitta drog och drog på det trots att Annika påminde henne.
– Det slutade med att jag fick gå ut på parkeringen fem i sju på morgonen när de kom och berättade som det var. Men det satt långt inne… ”Jo, det är ju så här att… ni vet ibland kan saker och ting ändras… och jag har skilt mig…och jag tänkte bara säga att…” (skrattar) Jag hade så svårt att bara säga det. Men så fick jag i alla fall ur mig att jag numera lever med en kvinna, men att jag är samma person som tidigare och att ingenting har förändrats. Då svarade mannen som höll i renoveringen: ”Aj fan, jag har hört att sånt kan hända”.
– Däremot var det en av killarna i gänget som sa att homosexuella var det värsta han visste… Helt ofattbart och oförståeligt, säger Birgitta och skakar på huvudet.
Och tillägger sen:
– Men vi hade ett bra prat om detta och jag tror att han fick sig en tankeställare då han gick hem. Jag är mycket för att ge människor en andra chans och vi får väl de mötena vi behöver tänker jag.
Någon homofobi bland Vikens invånare har de aldrig upplevt trots att de kanske är ”the only gay in the village”.
– Verkligen inte. Folk är väldigt vänliga och gulliga och vi trivs bra här. Sen vet man ju inte vad man säger bakom ens rygg, men det är ingen som kastat ruttna ägg på fasaden än så länge i alla fall.
I samband med att Birgitta träffade Annika och känslorna stormade började hon skriva på en bok. Boken heter Kvinna i blåst och handlar om en kvinna som plötsligt och oväntat blir kär i en annan kvinna.
– Det är klart att jag hämtat situationer och händelser från mitt eget liv, men det är en skönlitterär bok. Ingen självbiografi.
Boken skulle hon gärna vilja ta med sig och föreläsa om i skolor, företag eller där det behövs.
– Jag vill berätta om mitt liv, om boken och mina erfarenheter. Kanske kan lyssnarna få sig en tankeställare att vad som helst kan hända i livet. Att man inte kan ta något för givet. För så är det.
Dessutom har hon en dröm om att boken en dag ska bli film.
– Ja, min dröm är att Colin Nutley ska läsa min bok och vilja göra film av den, det vore helt fantastiskt. Den har ju vissa likheter med Änglagård. Tycker du inte?
