Till minne av homo- och hiv-kämpen Cege Hedén

Det som blev sista gången som Carl Gustaf ”Cege” Hedén ringde mig för att framföra sina åsikter var dagarna innan han avled. Från sin sjukbädd var hans budskap att QX skulle skriva om Fristadsfonden som hjälper flyktingar som hotas av avvisning. Något som med den sittande regeringen, beroende av ett stödparti vars hela idé bygger på den något märkliga framtidsvisionen att slänga ut folk från ett land i behov av människor som bygger det, lär se till blir att det blir många, många fler utav.

Cege Hedén var i sitt liv en engagerad politisk person med mycket tydliga åsikter han aldrig tvekade att framföra.

Tidigt engagerade han sig i Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund och tog även fighten mot homofoba krafter i partiet.

Han blev en tidig och självklart sparringpartner till riksdagsmannen Jörn Svensson som aktivt drev på för reformer i homopolitiken. Bakom det engagemanget fanns en annan riksdagsman som levde i smyg men som just för Jörn kunde berätta om sitt liv och bidra till det engagemang som Cege, Jörn och även Olaf Reich och Eva Bohlin la ner i att påverka partiet i bög- och lesbiska frågor.

Cege kom ut tidigt och tog också tidigt fighten. i familj och på arbetsplatser.

Han föddes 1951 i Hällefors i en apotekarfamilj, den bästa tiden i hans liv har han berättat. Även om han inte trivdes när familjen 1960 flyttade till Lidingö var det i Stockholm han fick möjlighet att utforska homovärlden och det spännande livet bland buskarna i Humlegården.

Redan 18 år ung, 1969, kom han ut som homosexuell för sin familj. Pappan blev ”skvatt galen” och mamma blev tyst då men kom senare att bli en viktig ”allierad”. Pappans, som var ”stockkonservativ”, ilska kom från att sonen inte bara visade sig vara ”röd som fan” utan även homosexuell.

På NK Bokhandel, där han jobbade och där det fanns många lite mer diskreta bögar, blev hans öppenhet inte helt väl mottagen. ”De gick och gömde sig bakom bokhyllorna” när Cege var för frispråkig.

Efter en tid i Örebro kom han till Borås för att studera vid Bibliotekshögskolan och kom där i kontakt med organisationen Röda bögar och där bland annat Greger Eman, som på 80-talet blev redaktör för RFSLs tidning Kom Ut.

Tillbaka i Stockholm mot slutet av 80-talet fick han jobb på Sjöfartsverket och senare började han arbeta vid pendeltågen där hans livslånga vänskap med en av Vänsterpartiets partiledare, Lars Ohly, fördjupades.

På 90-talet kom Cege Hedén, efter att 1994 blivit konstaterad som bärare av hiv, bli en betydelsefull person i den svenska hiv-rörelsen, bland annat engagerad i RFSL, Posithiva Gruppen och som ordförande i Hiv-Sverige/RFHP.

Han var tidvis besviken på hiv-rörelsen. Hoppades den skulle våga vara än mer politiskt engagerad och att fler skulle våga vara öppna med sin status. Hans principfasthet och hans politiska drivkrafter gjorde att han inte helt passade in hos en rörelse som hade behov av att lägga fokus på att vara en social mötesplats mer än att agera utåtriktad pådrivare.

Trots att han kunde vara tuff i det politiska samtalet så var Cege framförallt en glad och humoristisk kille med ett enormt stort och bultande rött hjärta. I minnesuppdateringar på sociala medier hyllas han därför så självklart av såväl vänner, politiska fränder som motståndare.

Ceges hjärta brann för homokampen, hiv-kampen, för flyktingar och bar senast året ett brinnande engagemang för Ukrainas kamp och såklart för sitt parti som han alltid stått bakom.

När sorgen lägger sig blir det med ljus tacksamhet vi kommer minns Cege och hans mod från tidig ungdom till sin sista tid i Örebro.