När min kollega Anders Öhrman frågade sina vänner om vem i QX-personalen de tror sitter klistrad framför tv:n när Nobelprisutdelning och Nobelbanketten visas så hamnade mitt namn sist.
Inser att jag, för de som följt mig, anses vara en så politiskt inbiten person att jag bara tittar på SvT Forums sändningar, nyhetsprogram och möjligen de mest introverta kulturprogrammen.
Sanningen är alltså att jag tillhör dem som slaviskt följer Nobelfestligheterna.
Jag älskar att se den kungliga familjen med största möjliga värdighet inta sina platser i stora klänningar och tunga underbart glittrande diadem för att se pingvinparaden och sedan hur mottagarna av priserna, efter alltid lika osannolikt tråkiga presentationer, lite darrande gå fram till Kungen och så hur familjerna i bänkraderna bara strålar av stolthet. Det är så vackert och det gör mig så enormt engagerad.
Engagerad över varje detalj. Över vem som bockar åt fel håll i fel ordning, vem riskerar att snubbla till och om det blir någon i den diplomatiska kåren som ser ut att somna först eller om någon av akademiernas ledamöter vinner den något genanta tävlingen.
Sedan när banketten startar är det bara en yr kavalkad av överdådiga klänningar, smycken, dukning, blomsterprakt och har man en himla tur dessutom ett bra divertissement. Fast det var faktiskt ett bra tag sedan som jag verkligen imponerades. 1994 då Per Jonsson skapade en helt magisk dansunderhållning.
Servitörernas parader utmed den helt livsfarliga trappan och att de i princip alltid lyckas med att inte spilla är otroligt. Jodå, jag räknar de gaykillar jag känner igen varje år.
När desserten kommer in tindrar mina ögon i kapp med tomteblossen och jag älskar när studenterna välkomnar de tacktalande pristagarna på deras eget språk och sedan höra och ironiskt kommentera de sällan så kul talen. När dessa väl är kul, smarta och intressanta blir man så enormt lycklig för de vid det här laget utmattade och blåsfyllda middagsgästernas skull.
För att inte tala om dessa enormt duktiga reportrar som skall koka soppa på en spik med allt och alla under en herrans massa timmar. Så kul när de skall få något lagom blygt barnbarnsbarn till en pristagare artigt säga att det är fantastiskt kul att sitta still i fem timmar… Älskar så snart det går fel! Sorry, vet det är elakt, men ärligt talat är det just småfelen som förhöjer hela stämningen
Så nu är det alltså dags efter flera års frånvaro.
Vilken lycka! Vilken fest det kommer bli, i år med charmige Svante Pääbo och supercoola flatkämpen (tillika uppenbarligen enormt kompetente forskaren) Carolyn Bertozzi! Pääbo har Kronprinsessan Victoria till bordet och Bertozzi har en av de två absolut förnämaste placeringarna vid Kungen. Sånt är mycket viktigt att hålla koll på.
Dessutom efter två års radiotystnad hålls hela sagokalaset på en lördag. Och nuförtiden på Play så lördagsfestande istället kan spendera hela söndagen med alla härligheterna.
Så det är jag som är den enda på QX redaktion som följer denna vårt lands stora stolthet (och Norges, även om det är på tok för modernt och avslappnat där för att väcka intresse, trots nästan alltid och speciellt i år viktiga priserna).
Och när detta med att komma ut ändå är på tal:
Jag följde Drottning Elisabeths kista i livesändning hela vägen från Balmoral till Edinburgh. 6 timmar. Jag vet… det är nästan så att det passerar gränsen. Maken undrade i alla fall hur det stod till.
Jag såg dessutom alla efterföljande sändningar fram till drottningen till slut begravdes. Jag skulle nog vara alltför bekväm för att köa till den där helt underbart vackra och ödesmättade Lit de paraden, men jag förstår de som köade i dygn helt och fullt!
Visst uppskattar jag stiliga uniformer på Wayne Rooney– och Jimmie Sommerville-liknande herrar, så det var utan tvekan ett motiv. Men mest av allt är det något med detta högtidliga, historiska, överdådigt för mycket som engagerar mig något så galet.
Det gick över gränsen när jag ivrigt kollade så att Dronning Margrethe och Kronprins Frederik, vår och Norges kungar och drottningar var på plats i kyrkan och dessutom så att de satt helt korrekt placerade längst fram vid kistan och där längst till vänster!
Så alla ni. Jag vet att det finns en viss överrepresentation av homosexuella män bland de som fascineras av glitter, glamour, traditioner och älskar det som är camp, gläds kärleksfullt med de små felstegen och kan lägga det mesta åt sidan för att inte missa en sekund av dessa avgörande TV-ögonblick. Alla ni, jag är med er!
Till och med er som följer, från start till slut, varje presidenthandslag och varje uppräkning av de intågande gästernas namn, vid den finska Självständighetsbalen. Och som liksom jag räknar antalet homosar och håller koll på i vilken ordning gästerna går fram till presidenten, så att vi vet vem som är placerad högst i rang och under TV-sändningens gång kan roa oss med att leverera tydliga synpunkter på om denna ordning verkligen är riktig.
Bänka er nu kära syskon (vet i alla fall att en kvinna bland QX-medarbetarna delar mitt strålglans-intresse, härliga Pia Lagergren). Snart börjar festernas fest som vi fattiga stackare bara kan drömma om på avstånd.
Eller som Askungen säger; vad är väl en bal på slottet? Långtråkig och trist… och alldeles, alldeles underbar!
