Andreas våldtogs i ”bögbastun” och höll det hemligt i 22 år

När Andreas Jonsson var 17 år var han på ett äventyrsbad i Jönköping tillsammans med två tjejkompisar. Han hade hört att det där fanns något som kallades för ”bögbastun” där män träffades för att ha sex. Andreas visste att han var intresserad av killar men hade aldrig vågat göra något av känslorna. Han var son till en pastor i en frikyrklig församling och var rädd för att inte accepteras av sin omgivning och Jesus om han kom ut.

Men den här dagen hade han samlat mod till sig. Han skulle gå in och titta i ”bögbastun”.

– Jag satt i bastun helt ensam. Efter en liten stund så hör jag hur någon kommer in i duschområdet utanför och jag hör hur dörren ut till badhuset stängs. Jag minns hur rädd jag var för att någon skulle se mig sitta där och misstänka att jag var gay.

I bastun där Andreas sitter kommer det in en man som är mycket äldre än honom. Mannen blir snabbt hotfull och närgången. Andreas blir rädd och försöker ta sig ut, men det går inte. Mannen våldtar honom.

– Jag gick ju dit för att jag hade en nyfikenhet och genom åren har jag skämts och tänkt att jag får skylla mig själv. Att det var jag som utsatte mig för det här. Jag var tyst i 22 år, men jag tänker inte vara tyst längre. Det har varit en hemlighet som jag burit inom mig och som jag nu äntligen blir fri från. Jag vet idag att det inte är min skit och inte min skam att bära.

Det har snart gått två veckor sedan han berättade i en intervju med DN om det som hände honom som 17-åring. Då var det bara en handfull personer i hans närhet som visste. För många kom det som en chock.

– Det här är något som hände mig för väldigt länge sedan och som jag har bearbetat med min psykoterapeut i många år. Så att äntligen säga det öppet är en väldig lättnad. Känslan påminner mig väldigt mycket om att komma ut som gay. Men det är många runt om mig som blivit överrumplade av att jag nu talar ut, som frågat om jag känt att jag inte kunnat prata med dem om det här.

Efter artikeln publicerades och hemligheten var ute började det plinga i mobilen. Andreas fick hundratals meddelanden på sociala medier från andra personer som utsatts för sexuellt våld. Män och kvinnor i olika delar av livet och med olika läggningar.

– Förutom att ha blivit utsatta för fruktansvärda saker så har alla en sak gemensamt. Och det är att det har funnits en tystnadskultur kring det här. Du ska inte prata om det. Det måste vi ändra på, för om vi pratar om det kan vi rädda liv.

Åtta år efter våldtäkten försökte Andreas berätta. Han satt med vänner från communityt och anförtrodde sig om ”en jobbig och tragisk sak som hänt honom i bögbastun”. Då blev det tyst.

– Det var som att jag inte fick kasta ut jord på de vita golven. Vi har kämpat så hårt för att få vara fria som hbtqi-personer och det blev som att jag skulle förstöra det genom att berätta om det som hänt mig. Man vill så gärna tro att det bara finns lyckliga och goda människor inom communityt. Som inte är rasister eller intoleranta. Som inte kan begå överfall eller övergrepp. Men vi måste kunna prata om att det sker även inom vårt community.

Vännernas tvekande reaktion har funnits kvar i Andreas under åren. Så mycket att när han bestämde sig för att tala ut på riktigt först inte tänkte nämna att det hände i ”bögbastun”. Men i samband med att hans företag Proud Colours skulle lansera kampanjen TALK som ska uppmuntra hbtqi-personer att tala ut om det som är svårt valde han att följa exemplet.

– Jag hör väldigt få av mina gayvänner prata om sexuellt våld eller ofredanden. Och det kanske är något som vi skulle må bra av att prata om i gayvärlden. Hur kommer det sig att om jag som bög går på krogen och blir nypt i rumpan av en annan man så förväntas jag uppskatta det? Vi behöver prata om vad vi har för förväntningar på sex och närmanden.

Efter överfallet i bastun fick Andreas en vriden syn på sex. Han trodde att det måste kännas jobbigt. Först när han träffade sambon Henrik insåg han att det gick att känna sig trygg i sexuella situationer.

– För mig var det som ett uppvaknande. Jag tror att en stor anledning till det är för att vi inom communityt inte pratar om hur vi har det. Jag hör aldrig någon prata om sådana frågor, man ska inte vara så ’tråkig’. Det är väldigt sorgligt att gayvärlden har den jargongen som skapar klyftor och problematik.

För några år sedan såg Andreas mannen som våldtog honom hemma i Jönköping. Kort efter kontaktade han polisen för att göra en anmälan, han ville göra det han kunde för att se till att ingen annan skulle utsättas för samma sak. Men eftersom preskriptionstiden för våldtäkt är tio år i Sverige var det för sent.

– Om gärningsmannen läser eller ser när jag talar ut så hoppas jag att han förstår vad han utsatte mig för. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag var den enda personen som råkade ut för honom. Tanken på att jag kanske hade kunnat stoppa det om jag gjorde en anmälan för 22 år sedan plågar mig.