Jag hade precis satt mig vid datorn för att kolla på resor. För att drömma mig bort lite. Till New York, London och Spanien. Passet har legat i byrålådan i 1,5 år nu, suget efter att resa är enormt. Att få se nåt annat än lägenheten och lantstället.
Föräldrar och vänner har börjat vaccineras och jag hörde om lättnader i vissa länder.
Då plingar det till i mobilen. Ett meddelande från Alltid Öppet. ”Nu kan du boka tid för vaccin”.
Va? Jag hoppar nästan till.
Loggar in direkt, ser tider för vaccinering, försöker boka, men tiderna försvinner. Får hela tiden meddelandet ”Tiden är redan bokad. Välj en annan tid”.
Jag försöker igen. Och igen. Trycker på alla tider jag ser. Och så bingo. Träff! Jag får en tid. Om en vecka. På tisdag kl 17.29.
Äntligen. Som jag har väntat…

Tisdag en vecka senare.

Känslan var surrealistisk. Och ändå så vacker.
Där satt jag, ensam på en stol i den stora salen på vårdcentralen, med plåster på axeln, och munskydd och höll i en lapp som visade att jag precis hade fått min första dos covidvaccin. Två meter till vänster om mig satt en kvinna på en likadan stol med plåster på axeln, munskydd och med en lapp i handen. Till höger om mig satt en man. Även han med plåster, munskydd och en lapp i handen.
Bakom mig såg det likadant ut.
Vi satt tysta i rader allihop där inne i salen, som ett slags mänskligt schackbräde. Utspridda, på varsin fyrkant, och väntade på att det skulle gå 15 minuter. En säkerhetsåtgärd. För att se hur vi reagerade på vaccinet.
Och under dessa 15 minuter var vi alla så lika där vi satt i tystnad på våra stolar i salen.
Främlingar för varandra, men ändå infann sig en slags ödmjuk gemenskap mitt i ensamheten. Vem vi än var, vad vi än jobbade med och hur vi än såg ut satt vi där av samma anledning. För att skydda oss själva. Och varandra. I solidaritet.
Där och då blev det så oerhört tydligt – att det vi får uppleva och vara med om nu är historiskt. Något jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Men något jag alltid kommer bära med mig.
En hel värld som stängt ner, social distansering, miljontals döda, att behöva hälsa med armbågarna, ovissheten, risken att smittas, rädslan att bära på viruset, ett virus som dominerat nyhetskanalerna, varje dag, i över ett år.
En overklighet som blivit vardag.
Jag tänker på scenerna som just nu utspelar sig utanför sjukhusen i Indien. Kaoset, paniken, de desperata ropen efter syre.
Nu satt vi där allihop i salen på Gustavsbergs vårdcentral, tysta på rad, i 15 minuter, med plåster på axeln, munskydd och en lapp i handen.
Lugna. Samlade. Vaccinerade. Och oändligt tacksamma.
Snart kan vi kramas igen.