HBT-hälsan i Stockholm har funnits sedan 1986. Då var det en mottagning där man erbjöd stöd till hivpositiva homo- och bisexuella män, idag är HBT-hälsan, som ligger på Södersjukhuset, en bredare samtalsmottagning som når ut till en större målgrupp. Här jobbar sex personer, det är legitimerade psykoterapeuter, psykologer och kuratorer. Sen finns även mottagningen HBTQ-ung som vänder sig till unga vuxna upp till 29 år, där jobbar fyra kuratorer. Vi träffar Margareta Gardner Olsson (HBT-hälsan) och Marcus Jensfelt (HBTQ-ung)

Annons
Annons

 

Margareta: Jag började på HBT-hälsan 2005, i samband med att mottagningen även öppnade upp  ör kvinnor, 2010 fick vi det som vi kallar för ’transuppdraget’, då kunde vi även ta emot personer som har tankar kring sin könsidentitet, eller har genomgått eller ska genomgå en könsbekräftande behandling.

 

Vilka kan söka hjälp här?

Margareta: Huvudrubriken är hbtq, här kan vi hjälpa till med allt som vi har att deala med när vi ska leva och vara i relationer – helt enkelt det mesta som handlar om att vara människa. Här ska man känna sig hemma, och man behöver inte förklara sig. Alla inom hbtq-gruppen som mår dåligt över något kan vända sig till oss, men problemen ska ha någon koppling till den psykiska hälsan. Det kan vara allt från svårigheter med att komma ut eller internaliserad homofobi till att man lever sexuellt på ett sätt man inte mår bra av eller har minoritetsstress som är en stress över att inte passa in i samhällets normer.

Är det enskilda samtal eller gruppsamtal?

Margareta: Här finns båda delar. Jag är även gruppterapeut och har arbetat med olika grupper utifrån olika frågeställningar. En grupp har vänt sig till hiv-positiva män, vi haft tema ”komma ut” i en grupp, en annan riktade sig endast till kvinnor och så har jag haft en grupp som riktat sig till transpersoner. Det är oerhört givande med gruppterapi där man får dela med sig, men också ta del av andras tankar och erfarenheter. Man hjälper varandra. Man kanske aldrig pratat med någon annan om det här förut. Många lever i en tro att det är helt omöjligt för dem att komma ut, då är det ett stöd att höra andra som lyckats och som varit i samma situation. Man kanske har föräldrar som inte är födda i Sverige, som har en helt annan kultur och där det är omöjligt att vara något annat än hetero, de kanske till och med lever under hot. Då är det skönt att höra någon som varit i den situationen och se att det kan gå bra ändå.

Marcus: Jag tror inte man kommer hit för att få hjälp att förändra sin familj eller sin kultur, istället kan vi fokusera på att hjälpa en person att må så bra som möjligt trots att den befinner sig i en svår situation i livet.

Margareta: Det är angeläget att vi kan förmedla ett hopp. Det behöver inte vara så illa som man tror. Det är det ju sällan.

Hur går det till när man kommer hit första gången?

Margareta: Vi börjar alltid med att ha 2-3 inledande samtal och där försöker vi skapa oss en bild av personen, vad är problematiskt och på vilka sätt kan vi vara behjälpliga, vad har man för relation till familjen, vad har man för förhållande till sin kropp, till att träna och äta, skyddar man sig vid sex eller gör man det inte. Såna frågor tar vi upp, sen får vi lägga upp en plan hur vi ska ta itu med problemen och hur lång tid vi ska ge det.

Hur länge brukar de som besöker er gå här?

Margareta: Det varierar beroende på olika faktorer och den bedömning vi gör, men det kan vara tio samtal upp till längre kontakter, ibland upp till ett år.

I hbtq-gruppen har vi en högre frekvens av psykisk ohälsa. Många som söker sig hit är singlar och de tycker det är svårt att träffa någon. De känner sig ensamma.

Marcus, berätta om HBTQ-ung.

– HBTQ-ung är en mottagning för unga hbtq-personer där syftet bland annat är att den ska vara lättillgänglig. HBTQ-ung har mer fokus på lite kortare kontakter, medan HBT-hälsan vid behov kan erbjuda längre samtalskontakter och psykoterapier.

– Vi vänder oss till hbtq-personer från 13 till 29 och det är framför allt en samtalsmottagning, men det finns också möjlighet att boka in sig till en läkare eller barnmorska och det är enkelt att själv boka in sig här för en tid via 1177. De allra flesta som kommer hit är tonåringar och det är mycket frågor om trans, typ ”jag är nog hbtq men jag vet inte vilken könsidentitet jag har”. Det är en vanlig frågeställning, att utforska sin könsidentitet eller sin sexuella läggning. Här får de prata om det, och kanske komma fram till att de inte vet just nu om de är trans eller gay eller ickebinär och att de inte behöver veta det just nu utan kan fortsätta fundera och utforska. Många ungdomar känner att livet pågår och att de måste bestämma sig nu.

När jag kom ut på 90-talet var man homo eller hetero, nu handlar väldigt mycket om könsidentitet?

Marcus: Ja, frågan är mer synlig, det är fler som är öppna med att de inte är bekväma med sitt tilldelade kön. Och fler personer söker sig till vården.

Margareta: Bara ett par år efter att vi 2010 fick transuppdraget på HBT-hälsan så utgjorde transpersoner hälften av alla som gick här. Det var som en explosion, det var något som legat nertryckt och som nu fick ett utrymme. Idag kanske det har gått ner till en tredjedel, men det är mycket fokus på trans, särskilt på HBTQ-ung.

Foto: Anders Öhrman

Hur mår vi i hbtq-världen? Vad det som får oss att må dåligt, droger, ensamhet, alkohol, sex, kroppsfixering?

Marcus: Jag tror det är lite mer av allt om man jämför med befolkningen i helhet. I hbtq-gruppen har vi en högre frekvens av psykisk ohälsa, särskilt i transgruppen. Många som söker sig hit är singlar och de tycker det är svårt att träffa någon. De känner sig ensamma. Många gaykillar tycker att tillfälliga sexpartners är lätta att hitta via exempelvis Grindr men att det är svårt att få till en kärleksrelation och till slut kanske dom slutar försöka. Här tror jag minoritetsstress och bristen på förebilder under uppväxten spelar in. Att ha tillfälliga sexpartners behöver absolut inte vara ett problem. Men jag upplever att många söker efter en relation men inte riktigt förväntar sig kunna hitta det.

Margareta: Vi försöker ta reda på varför man söker sig till sex som för med sig psykisk ohälsa.

Hur lång är väntetiden hit?

Margareta: Det är svårt att säga men innan covid-19 var den ca tre månader och det är oklart hur hösten kommer att se ut.

Marcus: På HBTQ-ung är situationen något bättre, där kan man få tid inom ett par veckor…

HBT-hälsan har ju varit stängd sedan i slutet av mars pga corona, när öppnar ni igen?

Margareta: Mot slutet av augusti.

Vad är åldersspannet på de som söker sig hit?

Margareta: HBT-hälsan vänder sig till vuxna, 18 år och uppåt. Förutom individuella samtal kan vi erbjuda parsamtal och familjesamtal. Frågeställningar kring familjebildning kan t ex handla att hitta sin roll som förälder eller att samarbeta kring barnet utifrån att vara fler än två föräldrar.

 

Finns det något ämne eller något som folk söker för som ökat dramatiskt eller något ni oroar er för?

Marcus: Chemsex är en aktuell fråga som är bekymmersam och som ökat på senare tid.

Margareta: Ja, och vad ska hända efter corona, vi vet inte vad vi har att vänta när vi öppnar igen i augusti. Ett destruktivt beteende kan ha förvärrats. Hur kommer det bli? Det vet vi inte. Det ska bli intressant att se vad efterverkningarna av det här avbrottet blir.