”Det viktiga sker dagligen, överallt, närsomhelst och hursomhelst. Som idag när Darin kom ut”

Stockholm Pride-veckan är över och det är så oändligt talande att det folk kommer prata mest om, av allt regnbågshärligt festligt och viktigt som hänt den senaste veckan, är det som inträffar när folk skingrat sig. När kamerorna slutat filma, bubblet slutat flöda, och då veckans tråkigaste dag slår sina klor i oss. Då de flesta för första gången sitter och äter lunch under första arbetsdagen efter semestern.
Och det är precis då det ska hända.

Att berätta att man är gay ska inte vara en stor grej. Det ska ske i det vardagliga samtalet. Det ska bara nämnas utan ögonbrynshöjning att man dejtar en ”Yousef” och inte den av samhället fortfarande förväntade ”Emma”.
Eller att ens sambo är en ”hon” när man pratar lånelöften på banken, utan att man ska behöva rätta.

Men det ÄR en grej.
För regnbågskärlek får inte samma acceptans som den straighta.
Jo, visst har vi kommit långt i Sverige, men så länge vi mobbas, hatas, förlöjligas och tittas ut för att vi håller hand, visar ömhet eller bara råkat bli kär i någon av samma kön så är det viktigt och stort varje gång som den som är gay eller bi berättar. För vi kan aldrig få nog av berättelser och förebilder, och ju fler som kommer ut och desto oftare vi vågar berätta, desto mindre grej kommer det att vara.

En av våra största och mest folkkära artister är nu en förebild för ännu fler.
Inte minst för killar med rötter i förorten, och barn till flyktingar, då Darins föräldrar mamma Ashti och pappa Shwan, flydde till Sverige från Kurdistan under tidigt åttiotal. Det kryllar liksom inte av öppet homosexuella andra generations-invandrare i offentlighetens Sverige.
Så jag kan bara gissa hur viktigt det är för många att en av Sveriges mest respekterade artister nu tar steget ut. Och även om Darin bara förändrar en enda människas attityd kring homosexualitet så är den här dagen enormt viktig.
För han har äntligen blivit fri tyngden på axlarna som vi alla, som någon gång kommit ut, känt.

Jag vill också ägna en tanke åt de ord Darin valde för att berätta.
”Alla i världen ska få möjligheten att vara stolta och accepterade för vilka de är. Jag vet hur svårt det kan vara. Tog mig ett tag, men jag är stolt över att vara gay. Happy Pride”.
Han inte bara kommer ut, utan gör det med stolthet. Vilket såklart alla borde göra.
Och han gör det med en tydlig hint om att det inte varit så lätt att komma fram till den plats han är på idag. Att han nu, som 33-åring, är redo.  Han trycker också än en gång på det mantra som är anledningen till varför vi firar Pride: För att alla i världen ska ha möjlighet att vara accepterade för vilka de är.
Han kunde inte ha valt bättre och tydligare text.

Jag vet inte hur det är för Darin.
När allt lugnat sig kanske han stannar vid detta och lägger locket på med ett ”jag vill inte prata om mitt privatliv”.
Och det är lugnt, för varje människa gör precis vad hen är bekväm med. Darin har ingen skyldighet att berätta hur han kom fram till att nu var rätt tillfälle, vem han dejtar eller hur han kom ut för sin familj.

Det viktigaste är att han har gjort det.
Tack Darin.