”Hur länge lever en människa?
Så länge någon nämner hennes namn
Så länge någon minns den varma blicken
Så länge någon minns den utsträckta handen
Så länge någon minns rösten och de goda orden
Så länge någon minns det klingande skrattet
Så länge någon minns de goda gärningarna
Ja, så länge lever en människa.”
Ja, så vackert skriver Perla Hermele i sin dikt. Ord att ta till sig i dag, när en vän och kamrat, Nils Weijdegård, inte finns hos oss mer.
Natten till onsdagen, på sin 81-årsdag, somnade han in efter en längre tids sjukdom.
I Perla Hermeles bemärkelse kommer Nils dock att leva länge bland oss. Så omtyckt, så många vänner och bekanta från alla håll och tider. Så många besök i hemmet och vid sjukbädden. Människor av alla ursprung, bakgrund och åldrar. Det vittnar om ett långt liv, och många vänskaper.
Mitt första möte med Nils skedde på Linnégatan 1981, i ett av de hus som tyvärr inte längre står kvar. Där flyttade han in i ett av rummen i ett kollektiv som några av mina närmaste vänner bodde i. Ett hem fyllt av böcker, prat och garnstumpar och -nystan.
Nils, som kommit ner från Sunderby folkhögskola för ett nytt lärarjobb i Partille, var mycket av det som jag inte var: Homosexuell, gayaktivist, vänsterpartist, kristen, Israelvän, egyptolog. Kanske var det just denna blandning, just själva Nils, som fastnade.
1981 var det inte särskilt vanligt med öppna homosexuella. Bara två år tidigare hade gayaktivister ockuperat Socialstyrelsen i protest mot att HBT-människor var sjukdomsförklarade. Prideparaderna var små, mycket små. Det var också de åren som HIV och AIDS fyllde oss alla med skräck. Panisk skräck. Har du inte läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar kommer du inte förstå. Väldigt många människor, däribland jag, levde i garderoben.
Så inte Nils. Han var ute sedan länge och aktiv i RFSL och Gayradion under många år. 1989-1999 var han tillsammans med Greger Eman en av frontfigurerna för RFSL:s tidning Kom ut! En flitig och alltid läsvärd skribent, och han tvekade aldrig att bidra: För mig med en översyn över homosexuella i litteraturen i tidskriften Fjärde Internationalen, som jag var redaktör för i många år.
För mig personligen, och för min familj, gjorde Nils en ovärderlig insats när jag i början av 1990-talet i en olycksalig kombination av rädsla för att komma ut, skräck för aids och en livskris fick en, vad jag tror, psykos, som gjorde att jag försvann under tio dagar. Det kunde ha tagit en ände med förskräckelse. Tack vare Nils och många andra kunde familj och vänner hålla modet uppe i sökandet efter mig. Tack!
För tre år sedan fick Nils den utmärkelse som alla som varit med i Vänsterpartiet i 40 år får. 40 år! Jag är inne på mitt elfte och summerar jag alla insatser som Nils har gjort så kännetecknas de av osjälviskhet, en i positiv bemärkelse pliktkänsla, solidaritet. Konferenser, appellmöten, flygbladsutdelningar, möten, studiecirklar, valberedningar. Kristallnatten och kippavandringen, vi sågs där.
Nils var också en flitig besökare på klassiska konserter, på Konserthuset men också i Oscar Fredriks kyrka när vi i Kammarkören sjöng.
Det är några minnen av Nils Weijdegård.
Och jag minns återigen med Perla Hermele: Handen, orden, skrattet, gärningarna. Tack.
