Vi sitter i Mirjams lägenhet lite söder om söder i Stockholm. Både hon och Marcus är föräldralediga, i soffan ligger nämligen lilla Irma och sover, hon är bara är tio dagar gammal. Deras äldsta dotter Lily är sex år och är på förskolan.
Mirjam och Marcus träffades för tolv år sedan på ett internetcafé i Guatemala där båda befann sig på resande fot. De började prata och några dagar senare hade de tillsammans med några andra köpt en bil och reste genom Centralamerika.
– Då fick man verkligen se de bästa och sämsta sidorna hos varandra, berättar Mirjam. När vi kom hem till Sverige igen började jag och Marcus umgås.
Marcus flyttade hem till Mirjam i Stockholm en tid och passade även på att komma ut som gay.
– Jag fick väl mer eller mindre dra det ur honom, säger Mirjam och skrattar.
– Det var Mirjam som släpade med mig till gaybaren Torget första gången. Jag var supernervös.
– Men jag tyckte det var skitkul, säger Mirjam.
Hur kom det sig att ni skaffade barn ihop?
– När vi lärt känna varandra ordentligt vet jag att vi sa nån gång att ‘om ingen av oss träffar nån så skulle vi skaffa barn ihop’, säger Marcus.
– Det har legat lite som ett skämt mellan oss, säger Mirjam. Men det fanns även nåt allvar i det, jag dejtade en del killar, men inget funkade och en dag ringde jag till Marcus och frågade ”ska vi skaffa barn” (skrattar).
– Och då sågs vi hemma hos dig och pratade lite och ja, sen gick det rätt snabbt.
Pratade ni igenom det ordentligt?
– Nja, inte direkt, säger Mirjam. Vi hade inte planerat så mycket hur det skulle bli och så, och det tror jag var bra, vi skrev inga papper och hade inte bestämt nånting alls faktiskt.
– Vi visste ju inte hur det skulle gå, det blir som det blir tänkte vi, vi pratade inte om uppfostran eller något sånt. Men vi hade känt varandra i sex år så det kändes rätt lugnt, säger Marcus.
– Men att vi skulle ha gemensam vårdnad var en självklarhet hela tiden, menar Mirjam, det var i princip det enda vi hade sagt. Jag vet att vi till och med sa att det kunde vara skönt att vara själv ett par dagar.
Mirjam blev snabbt gravid och det är nu sex år sedan de fick sin första dotter Lily.
– Vi hade pratat innan om att jag skulle bo hos Mirjam ett halvår före och efter födseln, men vi märkte att det inte var så bra, jag tror jag bara bodde här en vecka innan födseln och några veckor efter.
– Ja, sen flyttade Marcus till sig och det var rätt skönt tyckte vi båda (skrattar).
Hur var dessa veckor efter födseln , jag har förstått att den kan vara lite speciell?
– Jo, men jag var här och hjälpte till med det jag kunde, jag försökte känna in om jag skulle backa eller vara med, ibland kom jag hit och gick ut med Lily i vagnen så Mirjam fick vila lite, sen kanske jag åkte hem.
– Jag ammade så det var ingen idé att Marcus var här på nätterna.
Lily bodde hos Mirjam under tiden som hon ammade.
– Men Lily sov ju hos mig redan efter sex månader, berättar Marcus.
– Ja, då ville mamma ut och träffa vänner, säger Mirjam och skrattar. Och det var ju perfekt, då sov jag hos Marcus och Lily i stan på natten så det var väldigt smidigt.
När Lily var drygt ett år gick Mirjam tillbaka till jobba och då började Lily bo halva tiden hos Marcus och halva hos Mirjam.
– Jag fattade nog inte hur jobbigt det skulle vara att lämna ifrån mig Lily, säger Mirjam. Men Marcus varit väldigt chill och såg mina behov, jag tror att det är viktigt att killen inte dundrar på för mycket och liksom säger ”nu ska jag ha barnet”. Man är så skör. Man kan inte förställa sig det innan hur starka banden är, den här personen har ju bott i mig i nio månader. Så jag tror inte man ska planera för mycket, för man vet inte hur det blir.
– Ja, absolut. Men det har varit skönt att Marcus inte har stressat mig, jag har inte känt någon press från honom att jag måste lämna ifrån mig Lily, han har varit inkännande. Och det har gjort mig trygg.
– Sen har jag lärt mig att den här paniken jag känner när jag ska vara ifrån henne går över, Marcus är en fantastisk förälder så jag vet att det kommer att gå bra och att det till och med är ganska skönt att få egen tid.
Kör ni varannan vecka?
– Nej, det brukar bli 2-3 dagar, sen byter vi, berättar Marcus. Vi tycker en vecka är för lång tid. 2-3 dagar funkar toppen för oss.
Är ni alltid överens?
– Nej, vi kanske inte alltid är överens, men Marcus är ju så jävla snäll, så han gör väl som jag vill ibland för husfridens skull, det får jag dåligt samvete för.
– Jag är ganska tålmodig, säger Marcus. Jag bryr mig inte så mycket, vi pratar lite, sen släpper jag det. Jag försöker tänka på vad som är bäst för Lily istället för vad som är bäst för mig.
Kände ni varandras familjer innan ni skaffade barn?
– Ja, min mamma har jobbat med Marcus, hon älskar honom och tyckte det var toppen när jag skaffade barn med honom. Vi är inkluderade i varandras familjer.
Vad gör ni om någon av er träffar en partner?
– Marcus har ju inte behövt oroa sig för det (skrattar), jag har inte haft nån kille sen jag fick barn, men Marcus har ju varit sambo med två olika killar. Och det var lite svårt i början, då kände jag lite svartsjuka. Vem är det här som ska komma in och ta min Lily ifrån mig? Det blev som ett hot. Men Marcus har varit noga med att det är vi som är föräldrar så nu bekommer det mig inte. Men jag kan förstå om man som tjej skaffar barn med ett killpar att man lätt kan känna sig i underläge och lite utanför, det blir liksom två mot en, ”jaha nu är dom två en familj och ska ha vårt barn och här sitter jag själv”. Det är nog lätt hänt att man känner sig ensam då.
– Men vi har alltid sett till att den andra känner sig välkommen, säger Marcus. Våra dörrar har alltid varit öppna för varandra.
Vad tänker ni när ni läser de andra berättelserna i QX?
– Jag tror det är viktigt att man verkligen känner varandra, säger Mirjam. Man får ju så starka känslor när man skaffar barn och beter sig annorlunda så det är viktigt att man har en relation till varandra annars kan det bli problematiskt att lämna ifrån sig sitt barn till någon man inte riktigt känner. Man vet inte innan hur det är att bli mamma och hur man ska reagera känslomässigt.
– När Mirjam betedde sig lite annorlunda under graviditeten kunde jag luta mig tillbaka och ändå vara trygg i att jag vet vem hon är och att det här bara är en övergångsperiod, menar Marcus.
– Som kvinna har man ju alternativet att skaffa barn som ensamstående, men det har aldrig varit aktuellt för mig. Hade jag inte haft Marcus hade jag fått panik. Det är en sån trygghet att ha en till förälder så kan man hålla sams och vara vänner är det ju toppen för alla. Framför allt för barnet.
