”Hon var inte alls min typ”

– Jag hade aldrig bott ihop med någon så jag var skeptisk till att flytta ihop, säger Monica. Men efter tretton år kände vi båda att det vara dags. Då hade också Kittys dotter sedan ett tidigare äktenskap flyttat hemifrån.
– Dessutom var det ju knappast ekonomiskt försvarbart att ha två hus när vi ändå var tillsammans så mycket, fyller Kitty i.
De träffades på en fest, och åt därefter middag ihop. Men trots att Kitty flirtade rätt intensivt tog det ett tag innan Monica nappade.
– Hon var ju inte alls min typ: Långa röda naglar och ett stort parfymmolm omkring sig. Du hade gått mig förbi om inte du varit så på, ler Monica mot Kitty.
Efter att de träffats i en månad bestämde de sig för att resa till Paris i en vecka.
– Vi hade inte ens tillbringat ett dygn tillsammans när vi åkte, så det var en chansning, berättar Monica. Men när vi var där så var allt så lyckat. Jag minns att vi var ifrån varandra en timme och det kändes som att vi varit separerade ett halvår när vi träffades igen. Då förstod jag att det här var nåt.
Samtidigt som de träffats genomgick Kitty en skilsmässa från sin man sedan tio år. Därmed kom hon vid fyrtio års ålder ut som lesbisk.
– Jag delar mitt liv från 40. När jag skilde mig fick jag ett nytt liv och blev en ny Kitty, den riktiga Kitty. Ibland måste man göra val som man inte vet vart de leder. Jag backade inte en sekund och det förändrade hela livet. Min mamma och dotter är, och har varit, helt underbara. Mamma tyckte till och med att det var rätt spännande att jag träffat en kvinna.
En viktig ingrediens i Kitty och Monicas förhållande är att de ger varandra utrymme. Utrymme att göra saker på egen hand eller med andra vänner.
– Vi har samma värderingar och tänker ofta likadant, men i övrigt är vi väldigt olika. Det skapar dynamik i förhållandet, fastslår Kitty och fortsätter:
– Våra intressen går åt olika håll. Monica är mer musikintresserad och går på konserter, medan jag gillar och gå på bio. Man kan inte tvinga den andra att göra saker för att det ska vara så.
Kitty är impulsiv och får saker gjorda, medan Monica är mer eftertänksam och avvaktande.
– Så om jag får en idé som Monica inte direkt nappar på så vet jag nu att jag får pröva imorgon. Man blir listigare med åren, skrattar Kitty.
De inre olikheterna till trots, på utsidan har de blivit mer och mer lika.
– Vi gillar färger båda två, och köper Kitty en tröja som jag tycker om händer det faktiskt att jag går och köper en likadan, och vice versa. Fast sen kan vi ju ändå inte ha dem samtidigt, skrattar Monica.
Både Kitty och Monica tror att det är viktigt att göra lite fest i vardagen (”en måndag med lite vin och god mat” gör mycket för att komma ifrån vardagstristessen).
Och de gillar att resa mycket. Att bara ta en weekendresa där man får miljöombyte och kan släppa alla plikter tror båda är jätteviktigt.
– Och vi tar inget för givet. De första åren vi var tillsammans så satte vi oss ner varje årsdag och drack ett gott vin och åt en god middag. Och så frågade vi oss om vi skulle satsa på ett år till. Bara för att göra klart för oss vart vi stod och vad vi kände.
Bråkar gör de aldrig, och inte en enda gång under deras arton år har de höjt rösten och skrikit på varandra.
– Jag får ut mina saker i konsten, konstaterar Kitty, som är konstnär och vars verk pryder väggarna hemma i femrummaren.
– Jag tror inte alls att man behöver hålla på att ”rensa luften”, jag tror det är jätteöverskattat, fastslår Monica. Det är lätt att man laddar en massa allmän irritation som inte alls har med den andra parten att göra och så leder inte konfrontationen någonvart.
– Visst, under perioder ser man inte alltid varandra när man är uppe i sitt. Men varje gång jag ser Kitty så blir jag så glad. Jag kan fortfarande stå i fönstret och se när hon kommer hem och tänka ”Åh, där är hon”.
Eftersom de träffades en bit in i livet undrar jag om de tror att de skulle funnit varandra om de träffats när de var i tjugofemårsåldern.
– Jag skulle nog göra den andra resan, med min ex-man, innan vi träffades, säger Kitty. Jag skulle inte vilja ha den ogjord även om jag förmodligen var homosexuell redan innan jag levde i en heterosexuell relation. Jag har alltid varit väldigt öppen, men förstod nog inte riktigt då. Hon fortsätter:
– Jag tror på det där ögonblicket. Det är något som händer vissa ögonblick i livet då man kan inte stå emot den där känslan. När någonting bara känns rätt.

Mer kärlek som håller:

Tim och Anders: Vi har roligt ihop