Rikard Wolff var en av de hjältar som fick oss homosar att bli en del av Folkhemmet. Kanske var det det inte hans avsikt. Men det blev trots allt just resultatet av hans brinnande kärlek till den franska chansonen, hans läderklädda Zac och hans många, många makalöst fina tolkningar på teater- och musikscenen. Även om den folkhemska tanken kanske inte var hans ideal, så förde han det egna in i det allmänna.

Annons
Annons

I en intervju med Mian Lodalen för tidningen Reporter 1994 berättade Rikard om sina funderingar kring anpassning och utanförskap:

– Egentligen har jag aldrig känt att jag tillhört någon grupp. Jag är gäst på olika teatrar, gayklubbar och jag var till och med gäst i min egen familj. Det är skönt att folk tar mig som jag är med mina konstiga sidor, rädslor och nojor. Själv känner jag mig trygg inför mitt jag, men det är inte alla människor som står ut med det där så ibland får jag lägga band på mig.

Det citatet sammanfattar mycket av det jag uppskattade så starkt med Rikard. Klokhet, integritet och humor.

Att den där fruktansvärt jobbiga sjukdomen skulle ta Rikard Wolff till slut var kanske att vänta.  Men trots att han visste att det var tufft det han kämpade med så planerade han att i höst och vinter framföra ”Den sista föreställningen” och Dramatens uppsättning av ”Angels in America”. Fan vad jag såg fram emot att få se honom i rollen som Roy Cohn. Så mycket som absolut inte var Rikard, men också beröringspunkter i det judiska och i erfarenheten av att leva i en tid då det inte var lika självklart som idag att kunna leva öppet.

Han fick ställa in både Angels in America och ”Den sista föreställningen”. Rikard lades in på sjukhus.
Det är en god tröst för oss som nu sörjer på några stegs avstånd att veta att under den här slitsamma perioden så var han hela tiden omgiven av sina närmaste och sina kära.

Jag vet inte om det är helt sant, men när jag hörde Rikard Wolff 1995 sjunga om pojken på månen som tittar nyfiket ned så gick min tanke till en av hans intensiva upplevelser av kärlek i ungdomsåren, Magnus Bjarne. Då, som idag, tänkte jag på bilden som publicerades i bögtidningen Revolt från Frigörelseveckan 1980. Bilden här ovan. En bild som Rikard själv uppskattade och i samband med att han skrev sin självbiografi fick en kopia av för att publicera.

Två så vackra älskande.

Samma kväll som bilden tagits var det Frigörelsefest på Hasselbacken. Rikard uppträdde för första gången inför gaypublik med den musik han älskade mest. Han sjöng Edith Piaf! Mon Dieu. I hans egen översättning: Min Gud, min Gud, min Gud / Låt mig få ha / Ha honom kvar / Min älskade.

De två gick vidare i sina liv. Magnus avled, alldeles för ung, bara några få år därefter i sviterna av sjukdomen aids.

Jag vet inte om det är nån tröst. Men kanske är det så att Rikard nu, också han alldeles för ung, får träffa sin korta men väldigt, väldigt intensiva och aldrig bortglömda kärlek igen! Där uppe på Månen.

Vi får hoppas att det blir så.