Mike och Roman fann kärlek och kakor i Sverige

Jag heter Mykhailo, men mina vänner kallar mig för “Mike”. Jag är en journalist från Kiev i Ukraina. För inte så länge sedan så kom jag ut ur garderoben. Min kille heter Roman, denna stilige​ ​och​ ​maskuline​ ​ryss​ ​som​ ​just​ ​nu​ ​bor​ ​i​ ​med​ ​mig​ ​Moskva.​ ​Har​ ​är​ ​som​ ​min​ ​lilla​ ​kattunge. Vi vill berätta vår romantiska och passionerade kärlekshistoria som är fylld av svenska kakor och en aning smärta. Varför svenska kakor? Vi träffades nämligen i Sverige. Varje gång vi kom att ses hade Roman med sig svenska kakor som vi sedan åt ihop. Jag har fortfarande svårt​ ​att​ ​glömma​ ​den​ ​goda​ ​lukten​ ​av​ ​de​ ​kakorna.

Acceptera​ ​mig​ ​själv

Mike: Jag har dragits till killar ända sedan jag var liten. Stiliga och attraktiva killar fick mig att känna njutning. Inte enbart sexuell njutning – utan jag kände också en estetisk fascination. Som en 5-årig kille var det svårt för mig att förklara och sätta ord på denna fascination. Känslan​ ​gav​ ​mig​ ​ofta​ ​fjärilar​ ​i​ ​magen.
Eftersom jag växte upp i en religiöst ortodox Ukrainsk familj sågs homosexuella alltid som ”fiender”. Mamma, som jag fortfarande älskar väldigt mycket, berättade ständigt historier från kyrkan​ ​där​ ​prästerna​ ​hade​ ​predikat​ ​om​ ​att​ ​”bögar​ ​kommer​ ​att​ ​brinna​ ​i​ ​helvetet.”
Min pappa är gammalmodig person men ena foten kvar i det forna Sovjet. Han är en före detta soldat som sätter sin tilltro till ”den stora regeringen” och gillar att skämta på kvinnors bekostnad.​ ​För​ ​inte​ ​så​ ​länge​ ​sedan​ ​sa​ ​han​ ​att​ ​han​ ​kunde​ ​döda​ ​sin​ ​son​ ​om​ ​han​ ​var​ ​bög. Givetvis var det sagt till mig lite skämtsamt, men med en viss gnutta sanning bakom. Av den anledningen​ ​berättade​ ​jag​ ​inte​ ​för​ ​honom​ ​om​ ​min​ ​läggning.
Jag har alltid pressats hårt av min omgivning att ”träffa en tjej”, ”skaffa barn”, eller att ”vara mer​ ​intresserad​ ​av​ ​kvinnor”.

Jag kände mig väldigt rädd för att bli kär. Jag försökte även tränga ut ”bögeriet” ur min huvud genom att träffa och dejta tjejer. Men det hjälpte inte alls. Efter flera års försök att bli ”botad” har jag accepterat mig som jag är: ”Jag är homosexuell och jag kommer leva med det även om​ ​mitt​ ​liv​ ​är​ ​i​ ​fara!”

Roman: Jag föddes i Kazan, huvudstaden i en muslimsk republik i mitten av Ryssland. Trots den oemotståndliga dragning jag kände till killar så försökte jag att träffa tjejer eftersom min släkt alltid var nyfikna på mitt privatliv. Dock var det inte speciellt lyckat! Jag var otroligt rädd för att ens skapa en profil på någon gayapp för att dejta och lära känna andra killar. Jag ville​ ​inte​ ​bli​ ​avslöjad​ ​inför​ ​mina​ ​vänner,​ ​klasskamrater​ ​och​ ​speciellt​ ​inte​ ​min​ ​familj.
Jag har mötts av homofobi i universitetet, på jobbet och speciellt från min familj. När jag kom ut så kastades jag ut av min egen familj och tvingades lämna mitt hem. Jag tog mig samman och följde min dröm om att flytta till Moskva. Att bo i en storstad verkade enklare för mig. Jag längtade​ ​aldrig​ ​tillbaka​ ​till​ ​min​ ​hemstad​ ​igen!
När jag gjort mig hemmastadd i Rysslands huvudstad, så kom jag ut för min familj och mina vänner. Inte helt oväntat, så reagerade de väldigt dåligt. En dag ringde min mamma och min styvfar och skrek till mig om mitt missbildade DNA och mina mentala problem med många kränkande ord som tillägg. Trots det så älskar jag dom väldigt mycket och försöker att hålla kontakten​ ​med​ ​dom.

Numera har jag accepterat mig själv trots de många smärtsamma saker som hänt mig i det förflutna. Utöver detta kommer jag alltid att försöka förbättra gay-livet i Ryssland genom att påminna om att de mänskliga rättigheterna gäller även killar som mig. Jag kommer protestera mot den tuffa policyn som utövas av den Ryska regeringen, den gaypropaganda som sprids och de många fall av grovt våld som ignoreras av polisen och det ryska samhället.

Hur​ ​vi​ ​träffade​ ​varandra

Mike: Under en längre tid har jag arbetat för Ukrainsk TV där jag varje dag gör reportage om politik och kulturlivet i landet. Våren 2016 fick jag uppdraget att vara redaktör och åka till Stockholm​ ​och​ ​förgylla​ ​Eurovision​ ​Song​ ​Contest.
Tack​ ​och​ ​lov​ ​hölls​ ​tävlingen​ ​i​ ​Sverige,​ ​känt​ ​som​ ​ett​ ​av​ ​det​ ​mest​ ​gayvänliga​ ​landet​ ​i​ ​Europa. Jag kommer så väl ihåg den stund då planet hade landat på Skavsta flygplats och gick jag ut och kände den friska luften utav frihet. Två dagar senare hade jag installerat ”Grindr” eftersom jag hört på ”Late Night Show” att det var det enklaste sättet att ragga och hitta nya bekantskaper på. Den första killen som jag såg i appen var Roman, med en rysk flagga bredvid sitt profilnamn. Jag tyckte det verkade spännande med att ragga upp en kille från Moskva. Men när jag såg honom så tänkte jag ”Wow, jag vill ha mer än bara sex med den här killen”. Vi kom att ha den mest fantastiska veckan med mycket kyssar, kramar och smaskiga svenska kakor som vi bjöd varandra på när vi sågs varje dag vid Gullmarsplans tunnelbanestation.

Varje resa har ett slut. Med tårfyllda ögon och smärta i bröstet ville jag inte säga ”hejdå” till min nyfunna passion. Tack och lov skulle Roman komma hem till mig bara två veckor senare.

Roman: Det var inte under romantiska omständigheter som vi träffades. Vi fick först kontakt genom att skriva till varandra på Grindr när jag arbete med Eurovision Song Contest, en av de största årliga gayarrangemangen i Europa. Jag trodde verkligen inte att man kunde hitta någon seriös relation via appen tills jag träffade Mike. Det var inte bara den fysiska attraktionen som fick mig att vilja träffa honom, han verkade väldigt rar också! När vi väl hade träffats kom vi att spendera nästan all tid tillsammans. Vi bjöd varandra på lunch eller gick långa promenader i Stockholms många parker. Vi satt till och med ihop och jobbade i presscentret för att inte lämna varandras sida. En gammal svensk restaurang ”Pelikan” blev platsen där våra känslor kom att blomstra. De goda skandinaviska köttbullarna var​ ​lika​ ​goda​ ​och​ ​härliga​ ​som​ ​det​ ​vi​ ​kände​ ​för​ ​varandra.
Vår​ ​kärlekssemester​ ​utvecklades​ ​till​ ​något​ ​mycket​ ​större​ ​efter​ ​det​ ​att​ ​vi​ ​kommit​ ​hem. Jag besökte Mike som en ”vän till hans familj” under två veckor i Ukraina för att fira min födelsedag. Under min resa till Ukraina hade jag passerat strikta gränskontroller då våra två länder​ ​är​ ​i​ ​väpnad​ ​konflikt.​ ​Men​ ​jag​ ​ville​ ​verkligen​ ​få​ ​träffa​ ​Mike​ ​igen​ ​till​ ​varje​ ​pris.

Problem

Mike: Ukrainska och Ryska lagar anser inte att vi är släkt. Om min kille blir sjuk kommer jag inte få vara med honom eller kunna ta beslut om hans eventuella behandling. Dessutom är våra länder i en militär konflikt med mycket aggression mellan länderna. Två folk hatar varandra​ ​bara​ ​på​ ​grund​ ​av​ ​en​ ​politisk​ ​strid.
Denna strid gör det väldigt svårt att vara med varandra. Vi har även funderat på att strunta i att vara tillsammans på grund av detta galna klimat. Men varför ska vår kärlek offras för presidenterna Putin eller Poroshenko? Det kommer aldrig att ske! Vi provar just nu att bo ihop​ ​i​ ​Moskva.​ ​Det​ ​kanske​ ​inte​ ​är​ ​det​ ​tryggaste​ ​stället​ ​för​ ​bögar,​ ​men​ ​vi​ ​prövar​ ​det.

Roman: Att vara bög i mitt land innebär en stor rädsla för att bli misshandlad av homofober, arresterad av myndigheter eller sparkad från jobbet när som helst. Jag känner ingen tilltro till min framtid. Jag vet inte heller hur jag ska kunna bilda familj och skaffa barn i ett homofobiskt samhälle där den större majoriteten tycker att vi behöver vård eller ska avrättas. Alla​ ​dörrar​ ​är​ ​stängda​ ​för​ ​oss.
Vi vill leva fullt ut i vårt land. Vi är inte osynliga spöken – vi lever! Vi är av samma kött och blod, med samma tankar och känslor som alla andra. Men tyvärr är vi inte förstådda. Hur länge​ ​ska​ ​detta​ ​pågå?​ ​Jag​ ​väntar​ ​fortfarande​ ​på​ ​att​ ​allt​ ​ska​ ​ta​ ​slut.

Översättnig​ ​av​ ​Alexandro​ ​Kröger​ ​Degerfeldt