I inlägget skriver Isak Eliasson att han var ”sexuellt high on life” och ”hade det gött på den sexuella fronten” innan han insjuknade i testikelcancer, för två år sedan.
– Sex är viktigt för mig eftersom det ger intimitet och minskar känslan av ensamhet. Det värsta med livet är ensamhet och när man är sjuk känner man sig ännu mer ensam.
För ett år sedan friskförklarades Isak efter intensiv behandling. Men när han insåg att han inte längre kunde få varken erektion eller utlösning blev han deprimerad och fick sämre självbild.
– Det finns så många normer kring sex, det handlar inte bara om vem man ligger med. Till exempel är ju utlösning förknippat med manlighet och i bögvärlden är det en central del att kunna spruta. Så när jag inte kunde det kände jag skam.
Han var heller inte bekväm med att visa upp sin kropp för nya sexpartners, då han har en silikontestikel och ett ärr på magen.
– Men det fanns egentligen ingen anledning till oro, för jag har aldrig blivit bortvald på grund av det som cancern orsakade.
Hur har du påverkats av det här?
– Jag har vuxit som person och insett att självförtroendet inte bara får sitta i kroppen. Jag kommer ju att åldras och det finns risk att jag blir sjuk igen eller förlorar en kroppsdel. Människovärdet sitter inte i det yttre och i dag känner jag inte längre skam.
Varför delar du med dig av din historia?
– Sverige är ett av världens bästa länder på att bota cancer men man måste också diskutera livskvalitet och hur vården kan förbättras. Jag hade velat få information om vad som skulle hända med min kropp och mitt sexliv, något jag inte fick.
Vilka reaktioner har du fått på inlägget?
– Det är många som hör av sig till mig, unga, gamla, kvinnor, män, de som drabbats av cancer, de som har drabbats av andra sjukdomar, anhöriga, pojk- och flickvänner. Jag trodde inte problemet var så stort!
Hur mår du i dag?
– Bättre och bättre, men ibland är jag orkeslös. Det här året ska jag se till att återhämta mig och fokusera på mina psykologistudier.
Har du partner?
– Ja, det har jag. En kille som är väldigt förstående och stöttande.
Inlägget i sin helhet:
”NÄR JAG VAR 24 ÅR GAMMAL VAR JAG SEXUELLT GANSKA HIGH ON LIFE”
En dag ställs de flesta människor inför ett oundvikligt faktum; kroppen förändras till det sämre. För oss som blir sjuka i cancer kommer ofta dessa förändringar med större kraft och snabbare än vad vi hade kunnat förbereda oss på. Förändringarna påverkar vår möjlighet att leva livet fullt ut så som vi själva vill, och de påverkar vår möjlighet till sexuell samlevnad.
Låt mig gå rakt på sak. När jag var 24 år gammal var jag sexuellt ganska ”high on life”. Jag kunde enkelt få stånd, och jag kunde enkelt ha sex på de sätt som jag vill. Min kropp var hel och min kropp såg ut som den ska. Jag kunde få utlösning och jag kunde ha fått barn, även om jag inte var redo för det. Jag hade det helt enkelt ganska gött på den sexuella fronten.
Sen kom testikelcancern. Ett fem månader långt virvlande helvete av flera operationer och cytostatika-kurer. Jag blev sjuk och sen blev jag frisk.
Nu är jag 25 år gammal, och mindre än ett år har passerat sen cytostatikan rann genom blodet och knivarna skar i mig. Jag känner mig ganska snygg och fräsch trots allt, till exempel går jag ganska ofta till gymmet. Min kropp och utseende är inte perfekt, men jag trivs överlag med vart jag är.
Överlag.
För det är ändå något som hänt.
Nu har jag mindre lust till sex, jag har mindre skönt när jag har sex, jag kan inte få erektion utan mediciner, och jag får inte längre ejakulation när jag får orgasm. Det påverkar mitt självförtroende och har påverkat min livskvalitet mer än jag kunde ha tänkt mig. Medicinerna som ska underlätta erektion kan dessutom påverka min hälsa och långlevnad, och bieffekter som huvudvärk och magont gör sexet mindre skönt. Sen har jag ett stort ärr över magen och en silikontestikel som gör mig ganska obekväm i att visa upp min kropp för nya sexuella partners.
Det tråkiga är att vården förberedde mig så dåligt på dessa förändringar. Jag har fått kämpa ganska hårt för att få tillgång till medicin, och vården har visat ett överväldigande ointresse i att säkerställa att min testosteron-nivå är likadan som innnan (de gjorde ingen förmätning så de vet ju inte om det försämrats). Det andra som är tråkigt är att min omgivning inte verkar förstå hur det känns. Det är närmast ingen som förstår sorgen jag bär på.
”Men medicinen funkar ju, tänk vad bra att det finns överhuvudtaget”
”Men de har ju fryst ner dina spermier om du vill ha barn”
”Ett ärr är sexigt ju”
”Du får ju leva tack vare behandlingarna och operationerna”
Ja, precis som vanligt ska jag vara tacksam. Jag ska vara så glad och stå i evig skuld till vården för att jag får leva. Jag ska vara så glad att det finns medicin som gör att jag kan ha sex och på konstgjord väg kunna få barn någon gång i framtiden. Och det är klart att det är en tröst i det svåra. Men det räcker inte. Det som gör mig ledsen är att min oro och sorg över det som gått förlorat reduceras till otacksamhet. Det gör mig arg att min ångest och rädsla och de svarta känslorna inte får ta plats någonstans. Jag känner mig ensam och utsatt i det enkla faktumet att ingen vill förstå mig och trösta mig.
Vi som blir sjuka i cancer måste få sörja det som gått förlorat fast vi blir friska, oavsett vad det är. Kanske har vi förlorat ett glatt bekymmerslöst humör, en kroppsdel, möjligheten att ha sex, eller något helt annat. Det spelar egentligen ingen roll VAD det är som vi förlorat. Vi måste få uttrycka oss och bli sedda och hörda oavsett.
Sexuell intimitet och närhet är något som även cancerdrabbade behöver, och jag vägrar acceptera en särställning där våra problem inte syns och där våra behov inte tillgodoses.
Uppdaterad 2016-11-15
