Vad händer egentligen när vi dör? Jag skriver på en bok om min mormor som gick bort sommaren 2023 och känner att jag behöver veta.
Frågar jag kristna vänner kommer jag till himlen. Kanske till helvetet. Frågar jag ateisten blir det svart och ett ingenting och aldrig mer. Frågar jag den spirituella blir jag en ande och kan tveklöst räkna med att träffa mormor igen. Och alla andra som gått före mig. Frågar jag en fjärde så kommer jag till ett harem av oskulder. Ve och fasa! tänker jag. Tacka vet jag erfarna män som gillar hårda tag, det skulle väl gå an. Men det är för mig det. Vad gäller för de asexuella? Får de lov att stå och se på för all framtid?
”Jaha, det här var ju kul.”
Jag hoppas innerligt att jag träffar både mormor och alla andra som jag hållit kärt när jag dör. De må vara i himlen eller i andevärlden eller någon annanstans, platsen är oviktig. Men mitt logiska jag kan inte låta bli att fråga: Vad gör man på denna plats? En del menar att man förbereder sig inför något. Som en slags skola med PowerPoints, kan jag inte låta bli att undra. Andra att man umgås och lever lyckliga i alla sina dagar. Man kanske fikar dagarna i ända, tänker jag som gillar både smör och transfetter. Men då kan jag inte låta bli att undra å mina glutenfria vänners vägnar: Finns det glutenfria kanelbullar i himlen? Och laktosfri mjölk till kaffet? En petitess i det stora, kanske. Men ändå.
Jag vill verkligen tro på ett liv efter döden. Jag vill tro att detta korta ögonblick på jorden är en del av någonting ytterligare. Inte att vi får denna tid – blott ett ögonblick – för att sedan försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Hur grymt vore inte det? Låt det sjunka in. Aldrig. Vadå aldrig? Jag kan inte ens greppa det. Nej, något aldrig går jag inte med på. Hör du det, allsmäktige fader? Jag säger till dig på skarpen nu. Och hör sen! Jag brukar tänka att det är osannolikt att vi överhuvudtaget existerar. Att vi – du och jag – finns till på denna plats och i denna tid. Så varför kan inte döden får vara minst lika osannolik? Varför kan den inte få innebära en evighet i kärlek, glädje och lycka – med de som vi älskar och de som älskar oss?
Men jag kan ändå inte tro på det med övertygelse. Och det är här mitt dilemma återkommer. Mitt logiska jag säger nämligen: ”Sakta i backarna, Backolars. Hold your horses.” För i sådana fall, vilka väntar på oss? Alla? De kära som gått före oss, ja. Men även våra tidigare husdjur? Hundar och katter? Och djur och varelser från förr? Dinosaurierna – finns de också där? Och är det logiska inte att de i sådana fall äter upp oss andra – och var hamnar vi i sådana fall? I Nangijala? Eller i Ullared?
Här spricker det för mig. Logiken räcker liksom inte till.
Jag är född kristen. Döpt i svenska kyrkan. Ibland tror jag på Gud. Ibland inte. Med jämna mellanrum läser jag stycken ur Bibeln. Jag tycker om att göra det. För mig är Bibeln något som kan ge mig så väl tröst som hopp. Jag läser den inte ordagrant. Jag ser inte Bibeln som en manual som du ska följa utan och innan. Jag ser den som en berättelse där du kan plocka och tolka. Men du måste göra det med stor varsamhet. Och använda ditt förnuft.
När mormor plötsligt rycktes ifrån mig upplevde jag mig som både stark och förnuftig. På många plan var jag det. På andra inte alls. Jag återvände nämligen till mitt destruktiva jag. Jag övervägde återigen, precis som jag gjort så många gånger under min uppväxt, att upphöra. Skillnaden den här gången var att jag förmådde mig att ta hjälp. En psykolog fick mig att lämna de mörka tankarna. Och med tiden hittade jag tillbaka till övertygelsen om att jag verkligen vill leva. Men med mormors död försvann en viktig del i mitt liv. Allt sedan dagen hon gick bort har jag försökt se tecken som säger att hon fortfarande är med mig – och att det finns en fortsättning efter döden. Vissa dagar upplever jag mig se ett tecken. Men vad är verkligt – och vad är min egen önskan?
Jag blir inte klok på saken. Jag har frågat både Gud, Google och Siri och ingen av dem övertygar mig. Vad tror du? Kan du övertyga mig om att min mormor existerar mer än genom floskler som: ”Klart hon finns i ditt hjärta”? Skriv till mig, i så fall. Jag vill ingenting hellre än att övertygas. Men, du måste komma förbi min trogna fiende i detta: Logiken. Annars får jag väl vänta och se. Tänka på annat i stället? Ja, det är väl rimligt. Fånga dagen och allt det där. Jag fortsätter i alla fall att skriva på boken om mormor. Och vet ni? Den blir bra. Det kan till och med vara det bästa jag skrivit. Kanske för att jag skriver den med både sorg och rädsla? Jag tror det.
Jag håller i alla fall mina tummar för att döden inte blir till ett enda ingenting. Och om det ska vänta en massa män på mig – måtte de inte vara oskulder utan DILF:ar som är beredda att ta mig om och om och om igen.
Men i en hel evighet? Har de så mycket glidmedel på denna plats? Eller ska jag ta med mig? Och hur gör vi om glidmedlet faktiskt tar slut? Och sex i all ära, något mer kanske jag vill ägna mig åt? Som att baka hallongrottor åt dinosaurier, kanske?
Sjas, dumma logik! Sjas!
