Carpe Diem.

Kim Kärnfalks ord resonerar vackert i mig. Sångerskan, radiokvinnan och författaren berättar i det här numret öppet om sin Alzheimerdiagnos för min kollega Anders Öhrman, och det är inte lätt att hålla tårarna borta när Kim berättar om tankarna om framtiden. Om att ta tillvara på dagarna innan det är för sent.

Carpe Diem, fånga dagen, är klyschornas klyscha. Men den skaver för att den är sann. För att den rispar samvetet.

2024 var året jag började att fånga dagen. Har man turen att vara ihop med en kille som gör just det, vore man en idiot om man blundade för dagsfångande, att kasta sig ut och testa nya saker.

I mitten av november överraskade han mig med de finaste dagarna jag upplevt. Instruktionen var att packa träningskläder, badbyxor och finskjorta. Temat var ”hälsa, möten och avkoppling”, och under ett par dagar visste jag aldrig vad som väntade runt hörnet.

Jag bara följde med.

Fångade dagen och njöt av äventyret. Vi åt lunch hos en vän i Falkenberg, badade på Ystad Saltsjöbad, gick strandpromenader, träffade vår parterapeut och åt hemmamiddag med vänner jag velat komma närmare men inte riktigt vågat. Vi gick på yoga och fick våra fotbad analyserade medan vi under tystnad målade i vattenfärg och eldade upp papperslappar med ord som beskrev vad vi ville bli av med i relationen. Och innan vi vände tillbaka hem väntade ett sista äventyr. På den danska vischan fick jag en djupare insyn i tantra av två bögar i sarong. Där låg jag naken framför en eldstad medan jag lyssnade på trumslag och klangskålsekon. Jag har aldrig känt mig mer levande. Eller mer modig.

Veckan avslutades med att han överraskade mig med att bjuda in mina bästa vänner till en hemmafest. Vi höll på till 04.45 och jag har nog aldrig somnat lyckligare. Hela veckan hade varit en enda manifestation för att fånga nuet och vara öppen för äventyret.

Min terapeut (allstå testa appen Mindler, det kan förändra era liv) har i år också lärt mig att min överjobbande hjärna behöver lägga bort telefonen, orostankar och jobbstress, och öva på att ta in fågelkvitter, krispiga löv och hur vinterblåst känns mot mitt ansikte. Att inte rusa till tunnelbanan eller bussen. Att vänta. Att stanna upp och ja, fånga dagen. Jag övar dagligen.

För vem vet vad som väntar runt hörnet? Inte nog med att livet när som helst kan förändras, världen utanför är rätt skrämmande. I januari tar Trump över i fyra år till. Det gick knappt senast, och nu när ryssarna är på krigsstigen och hela Mellanöstern är en krutdurk känns det inte direkt gott att en orimlig jättebebis ska styra ett av världens mäktigaste länder ihop med ett skäckkabinett av bakåtsträvande vapenvevande kvinnohatare, homofober och vaccinvägrare.

Allt balanserar på en jävligt skör tråd och jag rekommenderar att ta tillvara på nuet.

Så, En gång för alla: Carpe Fucking Diem.