– Refrängen kom jag på redan 2014 när jag var 16 år. Jag minns det som att jag hade glömt mitt busskort hemma och därför inte kunde ta bussen över till andra sidan bron. I stunden blev jag väldigt irriterad på mig själv och där någonstans kom refrängen till mig. ”Jag vet att det kommer ta hundra år, hundra år innan dom förstår”
Sticket ”Ingen kommer börja öppna sig förrän jag slutar sluta mig” ser Michael Schröder som låtens viktigaste del.
– Hur ska jag förvänta mig att någon förstår det jag går igenom om jag inte är beredd att prata om det själv? Det kan handla om att vara öppen med psykisk ohälsa, sin HBTQ-identitet eller något annat som kan vara svårt.
Varför är det viktigt att vara öppen om psykisk ohälsa?
– Till att börja med upplever jag att “vissa inte bara mår dåligt” utan “de skäms och mår dåligt över att de mår dåligt” vilket gör det ännu värre. Det är ju inte ovanligt att man känner sig ensam heller. Mina problem kommer ju inte lösa sig bara för att jag berättar för någon, men genom att jag pratar med en vän öppnar jag för möjligheten att den kan komma med råd, tröst och förståelse.
Finns det ett stigma kring just psykisk ohälsa, och då speciellt bland HBTQ+personer?
– Det vill jag absolut påstå. Genom mitt jobb så möter jag ju en del barn som börjat förstå att de är HBTQ och inte är säkra på om de fortfarande skulle vara älskade av sina föräldrar ifall de kom ut för dem. Det är en erfarenhet som flera HBTQ-personer delar. Det gör ju någonting med ens självkänsla att känna att man måste kuva sitt autentiska jag för att man ska få vara med och “bli omtyckt”. Det är inte direkt den bästa ingången till god psykisk hälsa och det där kan ju följa med en även efter att man kommit ut och mött kärlek och acceptans.
Michael är från Saltsjö-Boo i Nacka, började sjunga på fritidsgårdarnas scener som tonåring och bor nu i Göteborg där Michael sjunger i kör, är engagerad i K103 Göteborgs Studentradio och jobbar som lärarvikarie. Han definierar sig som gay, brukar gå i West Prides parad.
– Jag har vänner som är ickebinära, cishetero, transpersoner, lesbiska och andra gay-män. Men vet inte riktigt om jag skulle säga att jag “känner mig som en del av HBTQ+communityt”. Hur känns det då? Men jag känner samhörighet med dem som delar livserfarenheten, att inse att man är normbrytande, att hitta sin identitet och att komma ut för första eller hundrade gången.
– Och min mamma som är trans kom ut som 40+ och har tidigare varit aktiv i olika forum och föreningar som berör HBTQ med betoning på trans – och det har ju format hennes umgängeskrets.
