I skolan vågade jag inte ens räcka upp handen. Jag var konstant rädd för att göra fel. Allt jag sa kunde vändas emot mig, vilket det också många gånger gjorde. Med tiden vande jag mig vid glåporden och hatet. Men det dröjde innan jag vande mig vid mig själv.
Så ska det inte vara.
För några veckor sedan släpptes min bok om de här åren: Att älska är att gå sönder. Berättelsen (som nu även finns som ljudbok – inläst av mig själv) är det svåraste jag skrivit, men också det viktigaste. Med boken vill jag nämligen visa, med mig själv som ett levande exempel, att det går att ta sig ur det som känns hopplöst. Jag trodde det inte där och då. Jag var till och med säker på att mitt liv skulle sluta på ett enda sätt, nämligen med självmordet. Men jag hade fel.”Men går det verkligen att gå vidare efter så många år av mobbing?” frågade en bekant häromdagen.
För mig har förlåtelsen och försoningen varit avgörande för att kunna gå vidare. Jag har behövt förlåta och försonas med de som gjorde mig illa, men också med mig själv. I mina ögon var det nämligen jag som misslyckades. Det var jag som inte lyckades förställa mig tillräckligt. Något som ledde till ett självförakt som höll på att utplåna mig.
Så ska det inte heller vara.
I dag har jag lyckats lägga mobbingen och självhatet bakom mig. I dag är jag fri och sann emot mig själv. Men jag skulle ljuga om jag sa att allt är ett minne blott, för så är det inte. Jag bearbetar fortfarande de här åren. Dels genom att prata om dem, genom föreläsningar och i poddar. Dels genom att skriva. För varje dag som går lämnar jag de svåra åren litet mer bakom mig. Det händer fortfarande att de mörkaste tankarna kommer tillbaka till mig. Inte om att förminskas för att behaga andras osäkerhet. Men tankarna som säger åt mig att jag vill upphöra. Under de svåra åren var döden min reträtt, min ständiga lösning när känslorna gjorde för ont. Men i dag har jag så mycket att glädjas över. Även i de stunder då livet känns som svårast. Jag har även mina strategier för att bryta de destruktiva tankarna. Ofta fungerar de.
Länge, under mina första år av föreläsningar med den här historien, kände jag en enorm press om att vara totalt lycklig. Jag var nästan på väg att, med ett nytt grupptryck, kliva in i en ny roll. Det var en press på att vara ”den lyckliga och alltigenom rimliga bögen” som alltid skulle vara skojfrisk och tackla alla utmaningar med ett leende på läpparna. Tro mig. Jag skulle älska att vara sådan, men det är få förunnat att inte ha dåliga dagar. I dag låter jag mig ha både bra och dåliga dagar. Jag tillåter mig även att vara både rimlig och orimlig. Mig själv, helt enkelt. Rädslan för att någon ska störa sig på mig är i dag obefintlig. Det i sig är min stora revansch mot så väl andra som mot mig själv, samt det yttersta beviset på att jag lyckats gå vidare. I dag fläker jag gärna ut mig. Jag skriver om det som en del säger åt mig att absolut inte skriva om. Jag trotsar glatt allehanda tabun.
Häromdagen gick jag till och med så långt att jag publicerade några ”utmanande” bilder på mig själv på sociala medier. En del hyllade. Andra skrek rakt ut. Till mitt försvar var bilderna ingenting i jämförelse med vad jag har på min mobiltelefon. Och kanske, kanske på ett OnlyFans-konto i sinom tid – om jag får extra feeling att visa mig så som Gud skapade mig. Eller ja, bortsett chipstuttarna då, där jag ju fick hjälpa vår herre litet på traven.
En kvinna skrev till och med: ”Du skämmer ut dig! Du är en slampa!”
Själv svarade jag raskt:
”Senast jag blev kallad slampa var av din kille när han satte på mig bakifrån i brist på bra sex hemma.” Hon blockerade mig. Han skickade en vänförfrågan. Hoppla! Saken är att människor gärna får tycka att jag är för mycket. Att jag borde göra si och inte så. Att jag går över gränser. Att jag syns och låter för mycket. Det är ju mitt syfte! Jag är nämligen säker på att det är genom att våga trotsa tabun som vi med tiden övervinner dem.
Jag kommer därför fortsätta vara orädd och försöka inspirera fler till att våga vara detsamma.
Livet är dessutom alldeles för kort för att vara någon annan än sig själv. Och visst, konsten att vara människa är inte helt enkel. Men konsten att gå vidare handlar om att välja att lägga saker bakom sig. Och att testa sig framåt!
Hjälp oss att komma ut
För att QX som månads- och nyhetstidning skall kunna fortsätta ge röst åt regnbågssamhället i hela sin fantastiska bredd behöver vi ditt stöd!
Som prenumerant får du månadstidningen digitalt före alla andra och du kan även välja att få den hemskickad. Med ditt stöd kan vi fortsatt komma ut!
