Jag sitter på en takterrass och ser ut över Stockholm tillsammans med en vän. Solen står högt på himlen. Fåglarna har börjat kvittra, tussilago har slagit ut och det pirrar i både knopp och kuk. Våren är här. Vi samtalar om kärlekens pirr och konstaterar att så gott som varje gång jag lyssnar till mitt pirr går det käpprätt år skogen.
Men jag ger mig inte. Jag tror på fullaste allvar att kärleken är meningen med vår existens. Jag vill träffa han som är den rätta. Min dejtinghistorik visar dock att det är lättare sagt än gjort. Min vän vet. Han har lyssnat till mina pirr och dråpslag åtskilliga gånger.
Så här går det till.
Jag blir intresserad. Jag gör mig beredd att både börja träna, kolla på hockey och bli kissad på för att tillmötesgå honom. Men fastän jag står där och gapar efter hans stråle så räcker det inte hela vägen. Strålen, jodå, men inte känslorna.
Eller så träffar jag en man där sexet är fantastiskt. Han är rolig. Han är min typ på många sätt. Men jag får inte vara med honom. Han får inte vara med mig. Och som det pirrar.
”Det är för att du vet att det ska gå åt skogen”, säger min vän.
Jag skjuter vännens ord åt sidan och träffar personen i fråga ännu en gång. Och jodå, det fortsätter att pirra. Vad kan gå fel? (En hel del).
Med sperman rinnande längs mina kinder säger jag att vi borde börja dejta och inte bara ligga. Men han hinner inte lyssna på mina koketterier. Han har fullt sjå med att ta på sig kläderna och hinna till föräldramötet. Jag vill ropa, filmiskt och med dramatisk stämma:
”Men du sa ju att jag är tightare än …”
Andra gånger pirrar det för den jag dejtar. Ja, som det pirrar säger han till mig. Själv funderar jag på om jag borde tapetsera om i köket eller inte samtidigt som jag har hans kuk i min mun. (Jag har på sistone kommit fram till att det får vara som det är – ljusblåa medaljongtapeter ÄR fint). Jag skäms över att tänka på annat. Och han är snäll. Och han pussar mig i pannan inte under sexet utan efteråt. Precis som jag önskar. Men jag envisas ändå med att inte känna något pirr. Jag försöker skaka fram det. Men det går bara inte. Jävla pirrhelvete.
Varför ska det vara så svårt? Och vad är egentligen grejen med pirret? Vad är det som gör att det ibland finns där och allt oftare inte gör det? Jag kan inte svara på det. Jag är en person som vill ha svar och förklaring på saker varför det gör mig frustrerad. Gud, om du läser dessa rader kan du väl svara mig?
”Men den här gången känns det annorlunda”, säger jag till min vän.
Om det slutar i ännu ett dråpslag återstår förstås att se. I sådana fall får det bli en krönika om saken, och det är ju alltid något. Men jag vet i alla fall att jag är mig själv med honom, något som inte är en självklarhet hos undertecknad.
”Jag tror dig”, säger min vän.
Jag tar en klunk från min kaffekopp. Jag känner efter. Jodå, det fortsätter att pirra.
