2025 förväntas självbiografin Påfågeln från Skutskär att släppas. Det är Sören Sulo Karlsson, känd för böckerna G som i gärningsman och Kikki Danielssons självbiografi, som gör Lars-Åke Babsans Wilhelmsson memoar.
– Jag tror att man kommer få en helt annan uppfattning om mig efter att man läst boken. Min karaktär som Babsan tar oftast allt syre och då ser man endast tokerier och fjollerier. Men jag har varit med om så otroligt mycket, säger Lars-Åke och fortsätter:
– Min revisor och bästa vän Ulf tyckte att jag bara skulle berätta om mitt glada show-liv, men jag har gått djupare än så. Jag har många gånger varit på fel plats vid fel tillfällen. Jag har blivit beskjuten i Bosnien, jag var i Thailand under tsunamin och höll på att bli sprängd i luften i Spanien. Jag har sett nära vänner gå bort i aids. Det är liksom inte bara After Dark-glittret som präglat mitt liv. Min livsuppgift är att göra folk glada men det har verkligen inte alltid varit glatt.
Berätta – hur var det att växa upp i en småstad med stora drömmar?
– Inte lätt. Vi hade liksom Skutskärs-fabriken och bandy och inget av det intresserade mig (skrattar).
Det dröjde inte länge innan Lars-Åke förstod att han var annorlunda än sina kompisar. Ingen annan kille i småstaden hade samma hobby som honom. Hans pojkrum var nämligen inget vanligt pojkrum – det var en syateljé.
– Min kärlek för glitter och glamour föddes där. Jag sydde danskläder till dansskolan men även mina egna kläder. I skolan fick jag ofta höra kommentarer om hur jag såg ut, men det sket jag i. Jag var hela tiden mig själv – oavsett vad andra tyckte och tänkte. Jag brann även för dans och började med det så fort jag kunde gå, något som kunde sticka i ögonen hos klasskamraterna.
Vart kommer din styrka ifrån – att inte ta någon skit?
– Pappa uppmuntrade mig till det. ”Gillar du att dansa – fortsätt då med det”, brukade han säga. Han var bilmekaniker och ville inte att jag skulle följa hans fotspår. Han sa att det var ett ”jävla skitjobb” och att man alltid är ”svart om fingrarna”. Att jag hade ett sådant fint stöd från mina föräldrar har betytt mycket för mig.
Att klä ut sig till kvinna gjorde han för första gången i en egen playback i skolan, något som senare skulle komma att bana väg för Babsan-karriären.
– Jag upptäckte att folk gillade mig bättre när jag var utklädd som Marilyn Monroe än Elvis Presley. Publiken skrattade mycket mer när jag var utklädd till kvinna.
Finns det någon fördom om dig själv som du vill slå hål på i biografin?
– Jag tror att de flesta som känner mig vet att jag är händig med motorsågar (skrattar). Fastän jag är fjolla så är jag ganska manlig med vissa grejer – jag kan bygga, snickra och fälla träd. Och att mitt liv inte bara är glitter och glamour!
Vem såg du upp till när du växte upp?
– Gamla godingar som Jan Malmsjö, Margareta Krook och Kjell Bergqvist. Förr i tiden var det kvalitét – då fanns det inga dokusåpakändisar. De som visades upp var duktiga, de låg inte bara och nuppade under ett lakan i Paradise Hotel (skrattar), säger Lars-Åke och fortsätter:
– Jag kollade på många roliga sketcher, teatrar och musikprogram. Björn Skifs var en av mina stora idoler på 70-talet. Han hade tajta utsvängda byxor. Jag gillade även Malta som sjöng om “dina bröst är som svalor som häckar”. Ibland så undrar jag hur fan jag kunde bli bög med tanke på hur killarna såg ut på den tiden. Fruktansvärda mansideal att tända till på (skrattar).
Berätta lite om din komma ut historia!
– Jag var tillsammans med en tjej tills jag var 20 år. Och det funkade bra med min Berit, men jag tyckte alltid att killar var lite spännande, säger Lars-Åke och fortsätter:
– Tyvärr så var min första upplevelse med en annan kille inte rolig – så det tog sin lilla tid. Men helt plötsligt träffade jag rätt kille och han hänförde mig totalt, vi flyttade ihop och var tillsammans ett tag.
Varför föll du för honom?
– Han var snygg och hade en schysst kropp (skrattar). Han var väldigt manlig. Jag kände mig oerhört trygg med honom. I straighta förhållanden var jag den trygga, helt plötslig var jag den som blev omhändertagen – vilket jag tyckte var jättemysigt.
Hur var flytten från Skutskär till Stockholm?
– År 1979 började jag i drag-gruppen Surprise Sisters på ett ställe som hette Doll House. Sedan fick jag ett jobb som semestervikarie på After Dark i Stockholm. Det semestervikariatet varade i över 25 år och jag återvände aldrig till Gävle igen.
Vad var extra jobbigt att prata om i självbiografin?
– Det var väldigt jobbigt att prata om aids och hiv. Det spred sig som en löpeld och mina nära vänner drabbades och gick bort. Jag såg hur de tynade bort och fick bruna fläckar på kropparna. Många gäster som kom för att se mig uppträda sa “Larsa, vi vill tacka för allt du gett oss men nu kommer jag inte orka komma på dina shower mer” och tog farväl. Jag blir ledsen bara jag tänker på det.
Berätta något om Babsan som många kanske inte vet.
– Babsan är premiärlejonet. Jag var inbjuden till varenda premiär för att fotograferas på röda mattorna i mina kreationer. Jag sydde mina egna kläder och gick verkligen all in i kvällens tema. Och jag visste att jag skulle hamna i tidningen varje gång!
Du går även in på din nära relation till din mamma i boken. Hur var den?
– Min relation med mamma var fantastisk. Hon var så rolig, med en bisarr, nästan morbid humor. Vi skämtade om allt. Hon älskade vad jag gjorde, även om hon aldrig riktigt visade det. Jag vet att hon innerst inne var stolt över mig. Vi hade en fin relation ända tills hon gick bort. Jag saknar väldigt henne mycket.
Hur kom ni på titeln till självbiografin?
– Vi är inte helt säkra på om det blir den titeln men vi gillar kontrasten av den vackra påfågeln med den groteskt fula bygden i Skutskär.
Vad är det viktigaste budskapet med självbiografin?
– Att ge hbtqi-världen hopp. Man ska våga vara sig själv och inte gömma sig. Livet är för kort för att inte leva som man vill. Det låter kanske enkelt för dig och mig, men det är inte enkelt för alla. Det handlar om att inte behöva smyga eller ljuga för sina vänner. Jag hoppas att boken kommer att inspirera.
