28-årige Vinh Philips är adopterad från Vietnam med kambodjanskt påbrå, och växte upp med en isländsk-dansk-svensk familj i Göteborg. Idag pluggar han Filosofie kandidatexamen med huvudområdet genusvetenskap vid GU, jobbar för Rise (Rikföreningen mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen), Posithiva Gruppens sektion för unga som lever med hiv och är styrelseledamot och sekreterare för Noaks Ark Göteborg och Västra Götaland.
Som nybliven 18-åring hade han just avslutat ett längre förhållande, flyttat hemifrån till Stockholm och gick sista året på gymnasiet samtidigt som han börjat jobba. Då fick han ett telefonsamtal när han befann sig på tunnelbanan. I samtalet meddelades att det efter en rutinkontroll visade sig att han hade hiv.
– Jag blev chockad och tänkte att jag skulle dö, då jag inte hade någon kunskap kring det. Jag kände knappt någon i Stockholm och ingen som levde med det. Därav blev mina vänner i Göteborg ett stort stöd.
Efter att han fått reda på sin status fortsatte han att dejta, men det tog ett tag innan han visste hur han kände att han ville hantera det.
– Jag dejtade en kille som blev förbannad när jag hade samlat mod till att berätta, vilket gjorde mig rädd och efter det vågade jag inte säga något. Dessutom var jag ”undetectable” och hade ingen informationsplikt. När jag sedan dejtade en kille och det kom fram att jag var hiv-positiv blev han såklart arg att jag hade undanhållit det. Efter det berättar jag alltid när jag dejtar.
Det var när Vinh Phillips pluggade i Sydney under pandemin som han valde att vara öppen och transparent med sin status. Han hade då varit hiv-positiv i åtta år när han gick på en årlig kontroll och den australiske läkaren sa att han hade aids och skulle dö.
– Men jag visste att det inte stämde. Så jag fick en ny läkare som sa att jag aldrig ens har haft hiv. Först en tredje läkare gav ett korrekt utlåtande, och sa att allt var under kontroll. I efterhand fick jag veta att man i Australien kollar andra typer av värden och har andra gränser för vad som klassas för icke mätbara virusmängder. Men jag ledsnade på missförstånd och okunskap och ville berätta för allmänheten vad det är.
Ett tiotal personer i Sverige visste då, inklusive tidigare relationer, vänner och familj. Och inget förändrades när Vinh kom ut på Facebook och Instagram. De var stolta att han vågade berätta och tacksamma för den kunskap han spred.
– Det underlättade mycket för alla parter att därefter vara öppen, och det resulterade i att jag slapp tänka på hur, när och om jag skulle berätta. När jag skrev det i min profil i olika appar var det upp till dem att besluta om de var en match eller inte och det besparade mig en massa tid. Jag behöver inte berätta, men jag gör det ändå. Att vara öppen och självsäker har hjälpt mig att bli mentalt starkare.
När Vinh sedan kom hem till Sverige valde han att plåtas för en kampanj av Posithiva Gruppen och strax efter var han med och startade en projektgrupp för unga, 18-30 år, som lever med hiv.
– Vi har olika seminarier och workshops. Som hur olika substanser interagerar med medicineringen eller hur man kan bli förälder. Jag tror det är en oerhört viktig ventil för många att prata med andra i samma situation.
Vinh Phillips upplever att kunskapen kring hiv ökat och att attityderna blivit bättre, särskilt sedan PrEP kommit.
– Särskilt den yngre generationen är pålästa. Och forskningen går framåt, att fler heterosexuella än hbtqia+personer får det gör att det nog kommer att gå ännu snabbare. För när det påverkar den normativa befolkningen brukar det ofta resultera i att forskningen tilldelas mer finansiella bidrag.
Hur tänker du själv kring PrEP?
– Jag tycker att det är jättebra om det hjälper andra att må bättre psykiskt, men jag hade aldrig tagit det i förebyggande syfte. Får man hiv så hade man ju fått ta medicin ändå, så hade väntat tills då. Men alla som vill gå på PrEp borde få tillgång till det.
Vinh Phillips berättar att hans liv idag inte påverkas av hiv, han har inga biverkningar av medicinen och lever i Göteborg där han har bildat familj.
– Men jag tycker fortfarande att det pratas för lite om hiv. Idag gör stigmatiseringen och fördomarna mer skada än själva infektionen. Vi behöver uppdatera vår kunskap och prata om vad det innebär att leva med hiv idag. Det finns också mycket kunskap att ta tillvara på från de som inte har hiv och lever med en positiv partner. Sedan behöver vi föra kunskapen vidare utanför HBTQIA+ communityt. Med ökad kunskap och minskad stigmatisering vågar fler testa sig och fler får tillgång till mediciner som inte bara räddar liv, utan som även hindrar hiv från att överföras till andra. Ju mer vi normaliserar hiv, desto lättare blir det att prata öppet om det.
Uppdaterad 2024-10-30
