Hur som helst bestämde vi oss i alla fall, efter många om och men, för att ta en promenad – varpå han dyker upp som ett yrväder en aprilafton i en svart sportbil och stannar ungefär 50 meter från busshållplatsen där jag som avtalat sitter och väntar. Det vibrerar i fickan och jag läser på Grindr: Kom till bilen!. Jag svarar: Nej, är du dum eller? Regel nummer ett menar jag. Vill du ta en promenad får du fan kom ut och hälsa som vanligt folk. Han: Nej! Kan du inte bara komma och sätta dig i bilen? Jag vågar inte komma ut. Jag: Jag vet att du inte vågar ”komma ut”, men vad är ditt problem? Är du religiös eller? Han: Nej, men kom nu bara för fan! Och jag kommer ihåg att jag tänkte: Vad fan sysslar han med? Är han helt jävla dum i huvudet eller? Så jag skrev: Jag vägrar att sätta mig i din bil! Då trycker han gasen i botten och kör där ifrån i 110 km/h – bokstavligen. Man bara: Okej… sjukt att det ska vara så svårt!
Ovanstående kille var inte att leka med, ni vet, potentiellt farlig, potentiellt psyko. Eller också bara jag för 5 år sedan. För plötsligt slog det mig hur jag en gång i tiden själv varit likadan. Ni vet: Att ”komma ut”, leva öppet och ha en pojkvän – omöjligt. Samtidigt ville jag vara med killar, och ställde därför sjuka krav som att det skulle vara helt släckt i lägenheten då jag kom förbi så att man inte skulle kunna se mig tydligt. Men på den tiden var jag övertygad: ”Jag kommer aldrig att vinna, inte på det sättet. Inte gnom att vara öppet homosexuell. Det är deras spel. Deras regler. Och jag tänker inte strida mot dem. Jag tänker knulla dem. Det är sån jag är”.
Det höll dock inte så länge, eftersom att vara homosexuell inte är en fas, till skillnad från att vara diskret. Jag tror nämligen att de flesta växer ur den diskreta fasen då de inser att man bara genom att erkänna vem man är, kan få det man vill ha. Jag menar har du inte fått stånd vid det här laget kommer du inte att få det sen heller.
Jag har träffat många diskreta killar genom åren, diskreta i varierande skala, men fortfarande diskreta nog att bara våga ses bakom stängda dörrar. Och när jag berättar för polare om hur jag träffat killar, tycker de inte att det är sjukt, utan snarare sorligt. Och de frågar: Är det fortfarande verkligen så svårt att vara homosexuell i Sverige?
Och ja, det kan det nog vara. Tills man kommer över det i alla fall.
Andreas skriver krönikor för QX.se och vill du läsa tidigare krönikor och texter kan du besöka bloggen på Qruiser
Uppdaterad 2024-09-03
