QX har tidigare lyft den explosiva träningsprofilen Andrianna. Då jobbade hon som instruktör för träningsresor på Fuerteventura tillsammans med sin tidigare flickvän Thea. Framtiden var satt, tillsammans skulle paret bygga ett holistiskt hälso-imperium. Men livet hade andra planer. Vi ska nu gå igenom skitstormen i kronologisk ordning, fast först vill jag ge dig en mental snuttefilt att ta med genom läsningen: Det slutar med ett slags ljus trots allt. Andrianna är nämligen en sån där höjdare på att vända ansiktet mot solen, mitt i allt det mörka.
2019 flyttar Andrianna och Thea hem till Sverige från Fuerteventura. Andrianna hade ett besvärligt diskbråck som vägrade läka och hoppades få ordning på skadan i Sverige.
– Jag kunde knappt gå för det gjorde så ont. Nästan all min tid gick åt till rehabilitering och jag klarade inte längre av att jobba som tränare. Det var ganska tufft mentalt eftersom träning var en så stor del av mitt liv.
Hon flyttar till Helsingborg där hon vuxit upp och relationen med Thea tar slut. I Helsingborg finns vänner och familj, mamman och mormorn. Det stöd som hon behöver för att snabbare komma på fötterna.
– Jag började jobba som yrkeslärare och utbildade inom ledarskap. Jag kände mig lite färdig med träningsbranschen och behövde en paus, sen skulle jag ju operera ryggen också.
Våren 2020 gör hon en diskbråcksoperation och i samma veva dundrar coronapandemin in. Utbildningarna flyttas online och kort efter kommer ett cancerbesked. Men det är inte Andrianna som har cancer, än.
– Mamma fick diagnosen obotlig lungcancer. Det var en otrolig chock.
Trodde knölen var en inflammation
Hon börjar studera till sjuksköterska hösten 2020 och mår sakta bättre efter diskbråcksoperationen. Hon letar sig tillbaka till gymmet där hon alltid spenderat mycket tid.
– I början av 2021 ville jag testa om min rygg var redo att komma tillbaka med full kraft. Jag gjorde en combat-spark och drog korsbandet. Så då fick jag hoppa runt på kryckor.
I juli 2021 dör Andriannas mamma i cancern. Samtidigt upptäcker Andrianna att hon har en knöl i ryggen.
– Jag trodde att det kunde var en inflammation eller något från min ryggoperation. Så jag gick till en naprapat.
Naprapaten reagerar på knölen och skickar Andrianna till en sjukgymnast för att göra ett ultraljud. Knölen visar sig vara någon typ av vävnadsförändring. Andrianna tog resultatet från ultraljudet till sin läkare som skickade henne på röntgen.
– Då kom mitt cancerbesked. Jag hade stadie fyra Non-Hodgkins Lymfom, vilket är en typ av lymfkörtelcancer. Hade man inte upptäckt cancern trodde min läkare att jag hade haft tre till sex månader kvar att leva.
Fy vad läskigt! Du måste ha blivit livrädd?
– Om det är något som jag kommer ihåg från just den tiden var hur allt plötsligt blev så tydligt. Allt var kristallklart. Det blir så när man går in i survival mode. Vad ska ske nu? Vad är nästa steg? Det var faktiskt befriande att få en diagnos och en plan. Att få komma ur ovissheten.
Planen för att Andrianna skulle få fortsätta leva var cellgifter. Varannan vecka i tre månader skulle hon få intravenös behandling på Helsingborgs lasaretts hematologmottagning.
– Jag kände direkt att jag skulle klara det. Tre månader är ingenting, jag hade ju rehabiliterat mitt diskbråck mycket längre än så.
Hon fick sina cellgifter på våning ett. När hon var klar gick hon en trappa upp. Där låg hennes mormor inför döden, sjuk i samma obotliga lungcancer som Andriannas mamma dött i knappt två månader tidigare.
– Det var nästan som en film, hur jag gick från min behandling och satt med min mormor. I slutet av september dog hon.
Cellgiftsplanen som skulle rädda Andrianna fortsatte. Efter andra behandlingen började hon tappa stora hårtussar och det var dags att raka av det som fortfarande satt kvar.
Accepterade att hon kanske inte skulle vakna
– Min kompis hjälpte mig att raka huvudet. Jag minns att jag tänkte att jag så enkelt skulle kunna få en panikattack nu. Men jag hoppade över den, det är ju bara hår och jag brydde mig inte egentligen.
Efter den tredje behandlingen fick hon en infektion i kroppen och bältros. Kroppen bröts ner mer och mer och mot slutet kunde hon knappt lämna sängen.
– Jag var inte rädd för att dö. Jag accepterade att det kunde vara så att jag inte skulle vakna när jag gick och la mig om kvällarna. När jag mådde som sämst låg jag själv i min lägenhet och undrade vad som skulle hända om jag behövde ringa ambulansen. Hur skulle de ta sig in när dörren var låst och jag inte kunde ställa mig upp?
Under sjukdomstiden får hon stöd av vänner. Hon får skjuts till sjukhuset och sällskap till läkarbesök. Men många blir också tysta och backar bort från Andrianna.
– Jag hade nog behövt vara tydligare med att jag behövde hjälp och stöd. Folk kanske inte vet hur de ska finnas där och känner sig obekväma. När man blir sjuk så får man verkligen se vilka man har på riktig. Och för mig var det en del oväntade personer som kom att betyda mycket, som jag inte hade trott skulle ta så stor plats.
”Universum är så jäkla coolt ibland”
Hon får sin sista cellgiftsbehandling i december 2021. Jag frågar om hon firade, det gjorde hon inte.
– Jag gick dit själv. Jag fick min behandling och sen gick jag hem och var glad. Jag var rätt jävla sliten då, jag behövde bara få återhämta mig.
Under hela cancerbehandlingen fortsatte hon att studera. Hon åkte från sina cellgiftsbehandlingar till skolan för att göra tentor.
– Det är ju bara att göra, och universum är så jäkla coolt ibland. För samtidigt som jag gick igenom allt det här så började vi plugga psykiatri på sjuksköterskeprogrammet och jag fick lära mig massor om krisreaktioner och krishantering. Jag har alltid varit intresserad av självhjälp och att förstå hur människan fungerar mentalt. När jag behövde det som mest fick jag lära mig ännu mer
Mot slutet av behandlingen fick hon för första gången höra sin läkare säga att de tror att hon kommer att klara sig.
– Min läkare var väldigt saklig och vågade aldrig lova någonting. Så när jag väl fick höra att de trodde att min cancer gick att bota förstod jag hur otroligt viktigt det är att sjukvårdspersonal förmedlar hopp.
Hur är din status idag?
– Nu går jag på regelbundna kontroller, och det ska jag göra i två år och efter det blir jag friskförklarad. Men jag är fullt medveten om att det när som helst kan komma tillbaka. Det är mycket cancer i min familj. Samtidigt som jag, mamma och mormor hade cancer så var även min moster sjuk i bröstcancer nere i Grekland. Jag har bara gått och väntat på min diagnos sen jag var 19 år. En av tre får ju cancer någon gång.
Men blir du inte uppgiven? Tänker man inte ’vad har jag gjort för att förtjäna det här?’
– Det är klart att jag har haft den tanken. Jag har tänkt ’fuck vad orättvist. Jag har ändå gjort allt för att leva ett friskt liv’. Och visst mår jag skit ibland. Jag har stunder då jag gråter och känner jättemycket ångest. Då tillåter jag mig själv att känna så och jag dömer inte mina reaktioner.
Andrianna får det att låta så enkelt, att vara sjuk och köra på ändå. Mitt i sorgen från förlorade familjemedlemmar. Jag kan inte förstå det, jag som själv är en person vars hela vecka blir förstörd av dåligt väder eller att pendellinjen är avstängd för reparation.
Men hur gör du för att hålla modet uppe?
– Jag vet att jag har en självbevarelsedrift som är helt enorm. Det beror nog på att jag har levt ett liv där jag har fått ta hand om mig själv känslomässigt. Som barn fick jag trösta mig själv och uppfostra mig själv. Det betyder inte att jag har haft en hemsk barndom. Men jag har alltid behövt ta ett stort ansvar för mina känslor.
Nu har det gått nio månader sen hon avslutade sin cellgiftsbehandling. Hon har påbörjat sista året på sjuksköterskeprogrammet, jobbar extra inom psykiatrin och är såklart tillbaka på gymmet.
– Jag har gått och väntat på att jag ska krascha, och det kommer ju ibland. Men det har varit väldigt hanterbart och mänskligt. Det värsta med behandlingen har varit det som kom efteråt. Det som kallas ”cancerbaksmällan”. Kroppen och sinnet har gått igenom en enorm belastning och det finns ingen plan längre. Det blir ett tomrum. Nu fokuserar jag på att komma tillbaka. Jag tränar för att det är kul och för att bygga upp kroppen igen.
Det känns som att du är en person som var gjord för att klara den här skitstormen du har gått igenom!
– Vet du, det är många som har sagt det faktiskt. Jag tar mig ju alltid igenom saker, på ett eller annat sätt.
