Hbtqi-mötesplatsen är en ungdomsgård som på många sätt är som alla andra. De har tv-spel, pingisbord och tv-rum. Men det står oftast oanvänt. Ungdomarna som kommer hit vill mest ha en kopp te och prata med varandra och ledarna.
– Vi har märkt att det som ungdomarna vill är att ha någon att kunna prata öppet med. De vill prata om kärlek, om vänner och familj, att de känner sig utanför. De har ofta en identitetskris och vet inte hur de ska hantera det, säger Hasret.
Verksamheten drog igång 2019 efter att Stockholms stad lagt fram en plan om att möta upp alla ungdomar där de befinner sig. Men så kom pandemin och initiativet pausades. I våras fick Hasret nys om att de sökte en projektledare för att etablera hbtqi-ungdomsgården – en tjänst som hon direkt kände var perfekt för henne.
– Jag har jobbat med ungdomar i Järva så länge jag kan minnas och är själv från Husby. Jag är straight men har vuxit upp med många hbtq-personer runt mig och jag vet hur de har det, hur de som kommer ut blir exkluderade och hamnar i utanförskap. Det är en tuff miljö och det räcker med att man som kille har många tjejkompisar för att kallas bög, säger hon och fortsätter:
Mötesplatsen är på hemlig adress
– Jag vill vara med de här ungdomarna. För även om de har en stor familj eller vänner så är de fortfarande ensamma. De har ingen som de kan dela med sig till. Men hit kan de bara komma och prata och vara sig själva utan att känna sig rädda eller att någon dömer dem.
I Järva (stadsdelarna Akalla, Hjulsta, Husby, Kista, Rinkeby och Tensta i Stockholm) konstaterar Hasret att det finns hedersrelaterad problematik. Det är en av anledningarna att verksamheten måste ha en försiktig och dold profil.
– Ungdomarna kommer inte att skrika ”hej, här är jag, får jag komma till hbtqi-mötesplatsen”. Så för att nå de som vi finns till för jobbar vi uppsökande. Vi använder bland annat en app som heter HER där många också letar efter vänner, där har vi hittat två personer. Sen tog de med sig en tredje.
Tre personer är de som nu besöker Järvas hbtqi-mötesplats. Kanske en låg siffra i jämförelse med ungdomsgårdar med bredare profiler. Men Hasret menar att det viktiga inte är hur många som kommer, utan att de finns där och möter upp de som vågar sig dit.
– Till hösten ska vi samarbeta mer med ungdomsmottagningen. Dels för att vi vill nå ut till fler men också för att de har jättemycket verktyg med till exempel kuratorer. Fast vi tar det steg för steg och försöker att inte skynda på för mycket. För det här är väldigt känsligt. Nu har vi byggt en tillitsfull relation så jag är försiktig, jag vill inte tappa ungdomarna.
”När de kommer till oss kan de andas”
Försiktighetsprincipen genomsyrar hela verksamheten. När de kommer i kontakt med en ung hbtqi-person chattar de först ett tag. Sen bestämmer de träff med den unga.
– Först går man på en promenad tillsammans och pratar. Det är jätteviktigt för att de ska känna sig trygga. Under promenaden får vi också koll på att det inte är någon som förföljer oss. Sen går vi till ungdomsgården.
Hur mår de ungdomarna som kommer till er?
– Det är blandat. Man ser att när de kommer till oss så kan de andas. De kan ta det lugnt och prata. De berättar om sin vardag, hur det känns. Ingen av ungdomarna har kommit ut varken till sina vänner eller sin familj, och de känner sig såklart vilsna och ensamma.
Råder ni dem att komma ut?
– I Järva som i flera andra områden finns många hedersrelaterade problem. Vi kan inte bara säga att de ska vara stolta och skrika att de är hbtqi-personer. Det man kan göra är att bara lyssna och försöka stötta. Förra veckan grillade vi lite korv och bara satt och pratade. Det är det som spelar roll för ungdomarna. Tänk dig själv att ha så mycket inom dig och ingen att prata med.
Uppdaterad 2022-08-22
