Idag söndagen den 29 maj infaller Mors dag. Det är en dag som många av oss har komplexa känslor inför. För alla mammor förtjänar inte att hyllas. Blod är tjockare än vatten-dravlet har vi queers sedan länge insett är lögn, och det finns alldeles för många usla föräldrar som vi av självrespekt och hänsyn till vår egen överlevnad valt att klippa banden med.
Mors dag kan även vara jobbig av andra skäl än att ens mamma betett sig illa eller är respektlös. Det kan handla om mammor som dött eller mammor som är sjuka. Och för den som själv är mamma men som har förlorat ett barn är dagen heller inte lätt. Likaså för den som kämpar/kämpat för att få barn men utan att det hänt. Allt det här vet vi men trots det översköljs vi av stereotyp reklam och floskler kring denna dag. Ett kollektivt påhitt om alla mamma/barn-relationer är funktionella och oproblematiska.
Jag vill påminna världen om att det är helt okej att inte älska sin mamma.
Jag vill påminna världen om att det är helt okej att inte älska sin mamma. Om du som läser det här vet med dig att du sagt till folk att de behöver ta upp kontakten med en förälder och motiverat det med ett ”det är ju ändå din mamma”: snälla, sluta säga sånt. Detta påförande av skuld och skam är inte hjälpsamt för någon.
Har ni sett ”Free mum hugs”-tröjorna som dyker upp här och var på rara mammor under Pride i framför allt USA? (Och även en och annan ”Free dad hugs.) Tröjorna bärs av hjärtliga människor som erbjuder kramar till hbtqi-personer vars föräldrar inte kan eller inte vill krama dem. Varje gång jag ser ett sådant klipp svider det i halsen. Ibland är det vuxna människor som står helt stilla och gråter när de omfamnas av en stolt förälder. Så många känslor som väcks av en värmande kram från en främling. Det säger något om symboliken i det hela, och hur sorgligt det är när föräldrar dör eller brister i sin omvårdnad.
Men det är tur att det finns föräldrar som erbjuder kramar nu när andra föräldrar inte gör det. Och idag vill jag passa på att hylla en grupp mammor som jag återkommande möter, nämligen mammorna som tar strid för sina hbtqi-barn. Vare sig det är att arrangera träffar inom Stolta föräldrar och Transammans. Eller att slåss för sitt barns rätt att bli omnämnd med rätt namn och pronomen i både skolan och på släktträffen. Eller att baka bullar till Trans Fest Stockholms kultur- & communityfestival. Eller att sitta med i panelsamtal på Pride. Eller att engagera sig i Facebook-grupper för närstående och bidra med erfarenhetsutbyte. Från djupet av mitt hjärta: tack för att ni finns och för allt ni gör!
Jag vet att en hel del mammor (och pappor och mappisar) till transbarn möter motstånd från sin omgivning. Att acceptera och lyssna till sitt barn – särskilt när det är ett omyndigt barn – är tydligen något som andra kan tycka är dåligt. Men ni liksom jag vet att barn behöver få utforska och känna sig respekterade. Jag tror att det är ytterst föräldrar som söker kunskap i den utsträckning som ni gör, i syfte att vara säkra på att ni gör rätt (eller så rätt som det går). Ni gör ett fantastiskt jobb och jag hoppas ni får allt det stöd ni behöver, vare sig det är från samtal med den könsbekräftande vården, dialog med andra föräldrar eller något helt annat.
Så heja alla ni mammor som engagerar er i hbtqi-frågor på olika sätt, och som visar kärlek och respekt för både era egna och andras barn. Ni förtjänar att hyllas inte bara på Mors dag utan varje dag. Ert engagemang är livsviktigt.
Uppdaterad 2022-05-29
