Mariette Glodeck är författaren och copywritern som släppt boken Världens viktigaste trädgård – till naturens försvar. På ett poetiskt språk förklarar hon hur man kan göra sin trädgård eller balkong mer klimatsmart och hälsosam. Och hur en liten planta i fönstret kan göra stor skillnad. Vi kände att det kändes rätt att i vårtider ta ett snack med Mariette, som är bisexuell och lever i en tresamhet i Bandhagen med sina två sambor Odd och Helena (och hunden Natten), om just trädgårdar, tresamhet – och hennes fascination för RuPaul’s Dragrace!
Du har tidigare bara skrivit romaner, men nu är Världens viktigaste trädgård här, berätta!
– Ja, Världens viktigaste trädgård är min första bok som jag inte ljugit ihop (skrattar). En annorlunda trädgårdsbok om hur vi kan stå upp till naturens försvar i och runt våra städer. Pollinerande insekter till exempel, behöver verkligen vår hjälp nu. De minskar drastiskt i antal. Och vi människor behöver faktiskt deras hjälp tillbaka. 75 procent av vår mat har vi dem att tacka för.
Och saken är den att vi helt vanliga människor som har en liten plätt mark, eller en balkong – kan göra jättemycket. I Sverige äger småhusägarna en tredjedelav arealen i tätorten. Förstå vad vi kan åstadkomma med den platsen! Vi kan skapa gröna korridorer åt insekterna, fåglarna, fladdermössen, kaninerna, rådjuren, rävarna, ekorrarna, igelkottarna, groddjuren som gör att de kan röra sig friare mellan den kultiverade naturen och den vilda, som gör att de kanske får förutsättningar att överleva in i framtiden. Jag har skrivit en bok full av pepp och praktiska tips för hur vi kan ta hand om livet i staden, och till min hjälp har jag haft en helt underbar naturfotograf, Jonathan Stenvall.
Vad är din senaste odlingsupptäckt och varför?
– När det kommer till att odla för våra insekter så säger jag stenkyndel med sina små, små isigt ljusblå blommor och doften av mynta när en råkar stöta i dem. Gudomlig. Den blommar toklänge, från slutet av juni till oktober och pollinerarna älskar den. På min egen ätfront är det majs. Du får inte mycket, men smaken av nyskördad majs är helt satans gudomlig.
Vad är det onödigaste som svenskar köper färdigt som vi lika gärna skulle kunna odla själva?
– Varför köper så många äpplen i butik samtidigt som de låter sina egna äpplen ruttna på marken? Sallad är jäkligt bra att odla själv, du kan ofta klara dig hela sommaren med en stor kruka plocksallad på balkongen. Färska bär i butik importeras via flyg. Odla hallon själv och spar in flygresan. Allt nämnt är bra miljötips. Men om vi ska tänka biologisk mångfald i staden, som ju är det jag brinner särskilt för, då skulle jag odla krusbär. Den blommar tidigt, så att nyvakna insekter får något att äta. Och är lättodlad även i kruka på balkong. Dessutom är det svårt att köpa krusbär, och hur gott är det inte? Jag älskar håriga bär!
Du lever i tresamhet, delar dina sambos ditt intresse för trädgård och odling?
– Helena har sett ljuset. Men Odd tror fortfarande att utomhus är till för att dricka cava i.
Vad är den vanligaste missuppfattningen om att leva i tresamhet?
– En vanlig missuppfattning som just vi stöter på är att den yngre kvinnan finns där för att piffa upp en heterotvåsamhet, att vi inte är jämbördiga. Och att det inte handlar om kärlek utan bara lust eller lust att chockera. En annan vanlig missuppfattning är att vi ständigt skulle kämpa med svartsjuka, men vi är ju på varandras sida. Vi är ju familj. Det här är mina bästa människor på jorden, mina närmaste. Det betyder förstås inte att vi inte kan ha problem, som alla andra som lever i nära relationer. Vi bor ju inte i nån sorts ständig partybubbla av menage a trois, champagne och kinky sex. I wish! Men vi går ju också upp tidiga januarimornar och fryser om fötterna och surar om tandkrämstuber klämda på mitten och vems tur det är att gå med sopsorteringen. Vi har också gnagt oss igenom de här tröstlösa covidåren och nött på varandra.
Hur kom ni fram till att ni ville leva ihop, hur gick resan till en tresamhet?
– Vi träffades genom en gemensam vän. På en fest, och sen en klubbkväll. Och så en fest. Och en teaterpjäs. Och en fest. Och det fanns något där, vi blev fåniga i varandras sällskap. Överkänsliga, rödkindade och glitterögda, brydde oss, ville ses igen. Och igen. Och igen. Började tänka på varandra när de andra inte var där. Kunde inte sluta tänka på varandra. Alltså precis som det ofta brukar gå till. Vi är bara tre människor som möttes och kände att vi inte ville vara utan varandra. Det var en helt organisk process.
Har du alltid varit öppen för det?
– Ja, på sätt och vis, därför att alla jag någonsin älskat finns kvar i mitt hjärta, hjärtat bara fylls på och växer, ingen kärlek raderas för att göra plats för en ny. Jag har aldrig byggt min självbild kring tvåsamhetsdrömmen, men jag har aldrig medvetet strävat mot tresamhet. Jag var länge väldigt omedveten om vem jag var överhuvudtaget. Det faktum att jag gillar människor oberoende av kön spelar såklart roll. Men det tog ett tag att fatta. Den enda bisexuella person jag kände till var David Bowie och han var ju liksom ”wow!”. Sån var ju inte jag, jag var en trubbnos med fräknar som alltid släpade min madrass nära min bästis Kerstin på förskolans sovstund. Länge trodde jag att alla heterotjejer spanade in tjejer lika mycket som killar. Jag tänker att en bisexuell människa ofta går igenom två puberteter, och jag känner mig fortfarande adolescent på något märkligt vis. Formbar.
Du är också fan av RuPauls Drag race, vad tilltalar dig med drag?
– Jag älskar det hyperfeminina, den skapade ytan, men för en ciskvinna är den också en tvångströja. Kanske gör drag den mindre komplicerad för mig att konsumera? Jag antar att jag bearbetar något. Det startade redan i tidiga tonåren, när jag alltid gjorde mina läxor till samma film: Some Like it Hot, med Marilyn Monroe, där Jack Lemmon och Tony Curtis dragade för att undkomma gangsters. Marilyn Monroe är ju egentligen också drag i mina ögon. Ingen föds så där. Det tar typ fyra timmar att skapa, jag har prövat. Och det är berusande roligt att “doll up”. Men tänk att känna sig tvingad att göra det varje dag! Nutida kvinnor som är over the top, som Kardashians till exempel, känns sorgligt för mig. På RuPauls kan jag vältra mig i snörda midjor och make up därför att deltagarna har kunnat välja – för att de så tydligt avslöjar att det bara är lek. Även om det finns ganska mycket ledsam ålderism i dragvärlden. 35-åringar står och kallar sig gamla och måste botoxa. Sen är ju drag så häftig som konstuttryck, det finns utrymme för nästan allt inom drag. Och ofta en speciell sorts överjordisk styrka. Jag skulle aldrig utmana RuPaul på duell, eller Robert Fux för den delen. Och låt oss alla niga för drugorna på Stonewall.
Vilken dragqueen från RuPaul är din favorit?
– Herregud, jag har så många älsklingar. Jag dyrkar de där lite aspiga perfektionisterna som Violet Chachki och Courtney Act. Eller de störiga begåvningarna som The Other Tyra, Tyra Sanches, eller Alaska. Och knäppskallarna som jag känner mig hemma med, hallå Jinkx Monsoon som valde Little Edie till sin Snatch Game! Eller älskvärda människor som Bianca Del Rio eller Gotmik. Och sen har jag en sjuklig dragning till Alyssa “back rolls” Edwards, som jag finner hysteriskt sexig. Fattar inte själv varför. Och så vill jag ligga med Adore Delano. Men det är en hemlighet.
