Genom nyhetsflödet följde näringslivshöjdaren och vinnaren av Årets Hbtq på QX Gaygala 2019 hur den ryska militären dundrade in i Ukraina. Tillsammans med hustrun Ylva förfärades hon över övergreppen mot demokratin och det civila lidandet.
– Vi såg på nyheterna att flyktingar började komma till Sverige. Samtidigt pratades det om att Migrationsverket skulle ha svårt att hinna med i upphandling av boenden till de som kom.
Under en dag på jobbet för tre veckor sedan började en tanke gro – kanske kunde de öppna upp sitt hem för en behövande familj? När Caroline kom hem den kvällen visade det sig att Ylva under dagen hade fått samma idé.
– Vi har ju privilegiet att bo i ett stort hus, min fru arbetar inte och hon har lite extra tid att engagera sig. Våra barn är större nu och kräver inte lika mycket under dagarna. Vi landade i att vi hade kapacitet både fysiskt och i kalendern, men framför allt i hjärtat.
De hörde sig för bland kontakter på sociala medier om hur de skulle gå till väga för att matchas med en familj. Eftersom Caroline är en kvinna med transerfarenhet som lever i en samkönad relation skrev hon i platsannonsen att flyktingfamiljen bör vara ”lgbtq-friendly”, med tanke på att det i Ukraina inte är socialt accepterat med regnbågsfamiljer. Men sen gick allt snabbt och för tio dagar sedan flyttade de in.
– När vi fick kontakt med den här behövande familjen hann vi inte kolla att de var öppna för hbtqi, så det fick bära eller brista. Vi hade samma taktik som när jag kom ut med mitt experimenterande av könsuttryck till våra barn – att inte ens kommentera det och bara se det som en ickefråga. Visst fanns tanken om att det kunde bli problem men jag valde att inte själv ha en fördom om att en annan person skulle kunna ha en fördom. Jag ville inte att det skulle hindra mig från att ta emot människor med öppna armar.
Familjen som nu bor hemma hos Farbergers är en 35-årig kvinna med sin ettåriga dotter från Kiev. Pappan är kvar i Ukraina då män i stridbar ålder inte får lämna landet. Och allt har gått bra, helt okommenterat.
– Jag presenterade min fru som min fru och jag förstår ju att hon har förstått att jag tidigare har levt som man eftersom vi nu blivit Facebook-vänner.
De senaste tio dagarna har det varit fullt upp i huset. De har fixat barnstol, barnvagn, bilbarnstol och rätt sorts rostat bovete som ettåringen vill ha i sin gröt.
– Det är ett större åtagande än att bara ta emot till exempel en hyresgäst, och det ska man ha klart för sig om man överväger att öppna upp sitt hem. Du behöver gå in i rollen som coach för att hjälpa dem att komma in i vårt samhälle. Det är allt från att skjutsa till Migrationsverket och andra aktiviteter till att hitta mat som ukrainare är vana vid. Sen pratar vi inte samma språk och kommunicerar helt via Google Translate. Man delar med sig av sin plats, sin plånbok och sin kalender. Vi vet att vi bara hjälper en familj av många, men det känns oerhört meningsfullt att kunna göra det här.
Hur länge Farbergers familj består av två extra personer vet inte Caroline, men hon gör klart att deras engagemang är potentiellt långsiktigt.
– Tekniskt sätt skulle vi vilken dag som helst kunna packa in dem i bilen och lämna av dem utanför Migrationsverket och säga att de är deras ansvar. Då får de sannolikt åka buss till något flyktingboende i norra Sverige. Men vi ser ju ingen bortre gräns i det här.
– Någon dag kommer de såklart inte bo kvar hos oss men vi kommer inte att bestämma den gränsen, det är upp till dem själva. Vi trodde att vi skulle ta emot gäster men det känns mer som att vi har tagit emot familjemedlemmar.
