Hörrni, jag var med om något alldeles speciellt för några veckor sedan. Det är nästan så att jag tvekar inför att skriva om det. Som om att yttra det eller i det här fallet sätta det på pränt skulle förta den magi jag fortfarande kan minnas med sådan värme. Lite som när man träffat den där Grindrdejten och haft det där sexet och kommer knullrufsig till kompisarnas mimosa-brunch dagen efter. Visst, det har aldrig hänt men let a girl dream. Där mungiporna nästan spricker av allt man vill säga om blickar, beröringar och kyssar men där hjärtat inte vill svärta ner den passionerade natt du och *insert random name here* delade. Den som bara tantsnusk kan göra rättvisa.
Så vad hände undrar ni? Well, jag var på en sorts mansläger. Det är det enklaste men antagligen också mest komplicerade sättet att beskriva det. För jag vet vad ni eller kanske många av er tänker. Mansläger? Är det inte där vilsna heterokarlar hittar sina inre djur för att springa nakna i skogen och olla barrträd tillsammans med Alexander Bard. Mjo, delvis men det är också mycket mer än så.
För när vi satt där i ring första dagen, jag och dessa dussintalet till synes straighta män, så var mina tankar eller snarare fördomar de samma. Det storartade målet var att skapa en manlig gemenskap för att kunna hjälpa stödsökande män. Detta med män som jag i grund och botten inte kände. Skulle vi flumma loss? Kramas och gråtrunka? Prata om vår sköra manlighet? En otrygghet paketerad i hånfullhet. Den som tycks ha blivit dagens nya svarta. För de flesta män som passerat mitt liv har varit av det sämre slaget. De har säkerligen haft sina anledningar. Orsaker som förklarar att de slagit, bedragit eller bara dragit. Förklaringar som sällan utgör bra ursäkter om ens alls.
I vilket fall så har det fått konsekvenser. Ni vet, daddy issues, anknytningssvårigheter och inte minst problem med tillit. Klassiskt.
”Män är schiiit!” brukade jag skämta med mina kompisar. ”Inte bättre än en kondom. På med dem och när du är klar är det bara att kasta”. Ironiskt med tanke på att jag samtidigt försökte ligga bort min egen ångest, med män alltså. För varje gång jag gav uttryck för den där skämtsamma synen på killar och män var det mig själv jag häcklade. Som om jag speglade de åren killarna i skolan skrikit bögjävel efter mig, den där pappan som jag letade efter så länge eller den där pojkvännen som valde så många andra framför mig. Och även i detta sammanhang, i den där ringen, var det som att de dammiga rädslorna vaknade till liv.
Vad kunde jag möjligen ha gemensamt med dessa penisbärare mer än just det? Just där och då ville bögen i mig bara sparka upp dörren och read everyone of them to filth like the sassy qween hen behövt vara under alla dessa år. Helt enkelt stålsätta mig.
Kanske var det därför som upplevelsen blev så stark. För borta var de hårda orden, de bedömande kraven och det kalla avvisandet. Män trygga nog i sin sårbarhet att de vågade visa sitt allra innersta. Män trygga nog att de vågade krama om utan att ryggdunka bort närheten.
Vi pratade, visst grät vi lite, men mest av allt pratade vi. Om relationer, om trauman, om livet och om nörderier. Ingen dömde, ingen tyckte och ingen ifrågasatte. Inte ens de där snea blickarna som jag lärt mig snappa upp fanns där. Varken från varandra eller andra. Bara ett gäng killar som fick fokusera, reflektera och tillhöra. Utan någon agenda, utan någon ideologisk baktanke, utan något att bevisa.
En gemenskap som inte grundade sig på vem vi hatade, knullade eller ett delat utanförskap, utan bara i en enkel existens. Jag var inte bara en bög, en blatte, ett offer utan mitt i allt detta också en man.
Det låter måhända överdrivet, rent av banalt, men just där och då var det stort. Att återfinna en del av mig själv som jag tappat bort och förträngt så länge och även hitta en gemenskap i det. Att under en känslosam helg få uppleva ovillkorlig manlighet. Där fördomar sköts ned, murar rasade och manlig jävla ömhet regerade. En ny välbehövlig manlighet inför ett nytt välbehövligt år.
