John Valencia och Johan Larsson bor i Stockholm tillsammans med sina två döttrar, Miriam som är fyra år och Astrid som blir ett år i januari. Tillsammans driver de bloggen och Instagramkontot Pappa pappa dotter där de delar med sig av att vara ett samkönat par med barn. De säger att de accepterar att kallas för ”influencers” men tycker att egenföretagare inom PR, marknadsföring och försäljning är en bättre förklaring för deras jobb.
– Det finns vad jag vet inget annat homosexuellt par som visar sina liv med barn så öppet som vi valt att göra. När vi startade ”Pappa pappa dotter” ville vi visa Sverige att det kan se ut så här också. Och att det inte är något konstigt att vara två män som har barn tillsammans utan biologisk koppling.
De träffades för sju år sedan och tanken om att bilda familj har alltid funnits. John är själv lyckligt adopterad från Colombia vilket har präglat hans syn på familjebildning.
– Mina föräldrar var nere och hämtade hem mig till Sverige när jag var nio månader gammal. Jag har väldigt positiva känslor kring min adoption. Mina föräldrar har alltid varit väldigt öppna. De visade tidigt bilder och berättade om Colombia så att jag kunde bygga min egen historia utifrån den information som finns.
– I Colombia råder en stark machokultur och där hade det inte varit möjligt att leva det liv jag gör idag, som homosexuell som bildat familj med en annan man. Hade jag inte kommit till Sverige hade jag haft en helt annan verklighet. Det har gett mig en ny chans i livet.
”Att bli förälder genom surrogat passar inte min ideologi”
Johan växte upp i en traditionell familj i Skåne och hade svårt att se möjligheten att bli förälder efter att han kom ut som homosexuell. Tanken på surrogat hade slagit honom, men eftersom det inte är lagligt i Sverige kändes det svårt. Och det var ett tillvägagångssätt som John sågade direkt.
– Att bli förälder genom surrogat skulle aldrig finnas på kartan för mig, det passar inte min ideologi. Ofta blir kvinnor surrogatmödrar för att man har svårt att försörja sig och man ser det som en möjlighet till en inkomst. I vissa fall sker det till och med utan kvinnans vilja och det känns för mig inte okej.
Adoption/Familjehem blev vägen framåt för John och Johan. Internationella adoptioner för samkönade par är visserligen lagligt i Sverige, men på grund av begränsande lagar mot homosexuella i länderna som adopterar till svenska familjer är det nästan att betraktas som omöjligt. De fick i stället upp ögonen för att skaffa barn genom det svenska systemet av familjehem. I Sverige görs väldigt få nationella adoptioner, de flesta barn som får nya familjer här får det i stället genom en familjehemsplacering. Då bor barnet först hos den tilltänkta familjen i tre år. Sen prövar socialtjänsten om vårdnaden ska flyttas över från de biologiska föräldrarna.
De gjorde sin ansökan till socialtjänsten i Stockholm stad. På dörren satt ett litet regnbågsmärke som välkomnade dem.
– Det är en stor process med flera intervjuer, granskning och utredning från kommun, familjerätt och socialtjänsten. Man vänder verkligen ut och in på sig själv. De går igenom allt från hur mycket man tjänar till om man någon gång fått parkeringsböter, förklarar John.
I mötet med socialtjänsten var de tydliga med att de ville ha ett barn som skulle stanna kvar och växa upp hos dem. De godkändes som familjehem och fick ordern att gå hem och vänta. De fick veta att det kunde gå väldigt snabbt, men att det kunde också ta flera år. Efter bara tre månader ringde telefonen. De hade hittat en liten tjej på tio månader som behövde en familj. Den tjejen var deras nu fyraåriga dotter Miriam.
– Vi träffade henne första gången en månad senare i det jourhem hon bodde i utanför Stockholm. Vi fick en jättefin kontakt direkt, hon kröp fram till oss och var väldigt nyfiken. Det kändes verkligen som att det var kärlek vid första ögonkastet.
Fick DM som skulle göra dem till tvåbarnsföräldrar
De påbörjade en invänjningsprocess som skulle göra Miriams flytt från jourhem till sin nya familj så smidig som möjligt. De träffades varje dag i två veckor, första veckan hemma hos jourfamiljen, och andra veckan hemma hos John och Johan. Den sista dagen fick Miriam flytta in.
– Man ville bara att de där veckorna skulle gå. Vi kände bara ’ge oss vårt barn’. Samtidigt som vi förstod att processen var jätteviktig för hennes anknytning. Vi var ju trots allt totala främlingar.
Nu var de äntligen ”pappa pappa dotter” och livet flöt på. Kontakten med Miriams biologiska nätverk fungerade fint och efter två år påbörjades processen med att flytta över vårdnaden till John och Johan.
– Vi kände oss så trygga som man kan göra i en sådan situation. För det finns såklart alltid en risk att de biologiska föräldrarna ska komma och vilja ha tillbaka barnet innan vårdnaden flyttats över. Det kan vara en enorm frustration när man känner att det är ens barn, som man ska älska villkorslöst, men så är det ändå inte ditt barn juridiskt än.
Tidigare i år var allt klart och John och Johan blev vårdnadshavare till sin dotter. De såg fram emot en lugn sommar med familjen på landet. Men mitt i semesterlunken fick de ett meddelande på Instagram som skulle göra att de gick från att vara en familj på tre till fyra.
Astrids biologiska mamma berättar om adoptionsbeslutet
Elina är en 37-årig trebarnsmamma som jobbar som frisör och makeupartist. När hon kontaktar John och Johan på Instagram bor hon i en stad i närheten av Stockholm med sina tre barn. En elvaåring, en nioåring och hennes yngsta barn Astrid som då var ett halvår gammalt.
– Jag hade en stark längtan efter ett tredje barn ända sedan jag födde mitt andra som nu är nio. Jag och mina två äldre barn hade det ganska lugnt och bra hemma. Det kändes stabilt och efter mycket tänkande kom jag fram till att jag ville göra den resan själv, att skaffa ett tredje barn.
Elina tog kontakt med en klinik i Köpenhamn som gjorde inseminationer med donerade spermier. Efter andra försöket blev hon gravid med lilla Astrid.
– Jag blev väldigt lycklig och mina två äldre barn var positiva och involverade i graviditeten. Vi gjorde en baby-reveal, där man avslöjar könet på barnet i magen. Det var otroligt glädjefyllt att vi skulle bli en till.
Under graviditeten med Astrid började ett av Elinas äldre barn må dåligt. Barnet blev utstött i skolan och ville inte längre gå dit.
– Mitt barn blev en så kallad ”hemmasittare”. Barnets jobbiga känslor riktades mot att det skulle komma ett till syskon och det hade en rädsla för att jag inte skulle räcka till som förälder.
Den svåra situationen hemma hos Elina eskalerade och barnet började få aggressiva utbrott. Mitt i det föddes Astrid i januari 2021.
– Det blev jättetufft. Det var nästintill omöjligt att få ihop livet. Vi har haft det svårt tidigare i vår familj och hade då kontakt med socialtjänsten och BUP, som nu blev involverade igen.
Myndigheterna ville placera det äldre barnet som hade det svårt i en annan familj. Tanken var att bryta den onda cirkeln de hade hamnat i. Men Elina var övertygad om att den lösningen skulle vara skadlig för hennes äldre barn.
– Jag kände väldigt starkt att om barnet skulle placeras så skulle det inte bli bra. Att placeras i en familj där inte ens anknytning finns när man är så pass stor och gammal tyckte jag inte var rätt.
Efter intensivt övertygande lyckades Elina i stället få hjälp av socialtjänsten genom en familjebehandling. Det betydde att en person kom hem till dem dagligen för att jobba med stöd och säkerhet. Situationen hade nu blivit så svår att Elina tvingades låta nu fyra veckor gamla Astrid bo hos sin mormor, och hennes andra äldre barn som inte hade problem fick lov att flytta till sin moster så att Elina och familjebehandlaren kunde fokusera på barnet som mådde dåligt.
– Det var fruktansvärt att vara utan sitt nyfödda barn. Jag åkte mellan tre olika hem för att kunna träffa alla mina barn och jag kände mig halv hela tiden.
Genom hjälp från familjebehandlaren lyckades Elina ta kontroll över situationen och efter fem veckor kunde alla barnen återigen bo under samma tak. Men livet var fortsatt svårt.
– Jag kände att jag inte kunde ge Astrid det som jag så gärna ville ge henne. Samtidigt som jag kände att det var upp till mig att rädda mitt andra barn som hade problem. I det väcktes en känsla av att jag ville att någon annan skulle ta hand om Astrid, så som jag hade önskat att jag kunde göra.
Hon pratade med socialtjänsten om sin önskan att hitta en ny familj till Astrid, men fick motstånd. Enligt dem var det fel barn att placera bort. Men Elina kände att Astrid var den som hade störst chans att knyta an till en annan familj, och hon började leta efter ett nytt hem till Astrid på egen hand.
– Jag hörde John och Johan gästa en podd och jag tyckte så mycket om dem. Jag visste inte alls vilka de var i övrigt. Men jag bestämde mig för att skriva till dem på Instagram.
Den 18 juli skickade Elina meddelandet: ”Hej på er, vill börja med att tala om att ni verkar vara två helt fantastiska män med väldigt mycket kärlek. Är ni öppna för ett syskon?”
Hur tänkte ni när ni läste Elinas meddelande?
– Första tanken var ’vad är det här för meddelande och för person?’. Vi trodde nästan att det var någon som skojade. Det är ju inte ett vanligt meddelande att få. Att någon skriver på Instagram och berättar att de är förälder till ett barn som de inte kommer kunna behålla och att den i stället vill titta på möjligheten om vi är den familj som barnet behöver, säger John.
Trots att de var skeptiska bestämde sig John och Johan för att svara Elina. De skrev att de ville veta mer, och undrade vad som låg till grund för det här beslutet. De började följa Elina, som hade ett dolt konto.
”Vi visste att det var lagligt med privata nationella adoptioner, men väldigt ovanligt”
– Vi fick snabbt förståelse för att det här är en fullt frisk kvinna som fattat sitt eget beslut och som var otroligt medveten om den situation hon befann sig i och som genuint ville göra det hon tyckte var bäst för sin lilla dotter, och för alla sina barn.
De beslutade sig för att ses och prata mer. Till fyraåriga Miriam sa de att skulle träffa en vän som hade en bebis. Det blev fika på ett café och sen gick de till parken Humlegården i Stockholm.
– Vi hade ju tusen frågor. Vi visste att det var lagligt med privata nationella adoptioner, men väldigt ovanligt. Fanns det ingen pappa med i bilden och vad tyckte han? Men bara en halvtimme in i mötet med Elina och Astrid hade vi fått förståelse för hela bilden. Det här var ju en underbar mamma som verkligen var villig att göra allt för sitt barn. Att lägga alla sina egna känslor åt sidan, för det här är ju ingen lätt process att gå igenom mentalt.
Mötet blev bra, Elina kände att hon hittat rätt familj till sin dotter och John och Johan var redo att ta chansen att bli tvåbarnsföräldrar. När de hade bestämt sig för att gå vidare frågade de Miriam om hon ville ha en lillasyster.
– Svaret blev då ”nej tack”. Men sen frågade vi vid ett senare tillfälle och då sa hon ”ja det vill jag”. Och det har visat sig att hon var mer än redo för ett syskon. Dels gillar hon att bestämma men så har hon också någon att leka med hela tiden.
Sedan slutet av augusti bor Astrid med John, Johan och Miriam och de har inlett en adoptionsprocess. Tanken är att Elina ska finnas tillgänglig för Astrid, på det sätt hon själv önskar, när hon växer upp.
– Det är en ovanlig historia med ett mycket lyckligt slut. För genom Astrid har vi alla blivit en enda stor familj, precis som vi blivit med Miriams biologiska nätverk. Och Miriam och Astrid har blivit systrar. Genom våra små tjejer har vår familj expanderat enorm och vi delar alla kärleken till dem.
