– Efter att jag vann SM förra året gjorde Kanal75 ett reportage som sändes i TV4, och när vi fick erbjudande om att göra en ny serie sa vi ja. Det är jättebra reklam för vår verksamhet, och det är rätt kul att stå framför kameran, berättar Simon Wall för QX.
Det var efter en väldigt lönsam försäljning av kallblodsfölet Stormare som drömmen om egna gården Ljuva-Tun blev verklighet.
– Vi hade börjat småprata om hur framtiden skulle se ut och insåg att vi måste ha en gård om jag ska kunna satsa på hästarna.
Efter lite letande hittade de Ljuva-Tun, som visserligen överskred budget men var för bra för att missa.
– Nu är vår vision att gården ska bli en turistattraktion med ett gårdscafé. Vi har redan haft olika entreprenörer här för att kolla på hur vi ska gå tillväga, berättar Simon.
Han är uppvuxen i Arbrå, strax utanför Bollnäs, med storebror och mamma och pappa. Hästintresset har han haft så länge han kan minnas och när han blev för lång för att rida på den shetlandsponny han red på, började han köra bakom hästarna istället.
– Jag har alltid gått min egen väg, och haft vänner och familj som backat mig. Det var bara hästar i huvudet.
Intresset var dock inte helt oproblematiskt då Simons pappa är allergisk mot hästar.
– Så jag fick byta om i garaget och se till att duscha ordentligt efter varje stallbesök.
Efter studenten på Nytorps hästgymnasium satsade Simon helhjärtat på travsporten, och köpte sin första tävlingshäst. Snart hade han vunnit Sto-SM och genomfört nämnda hästaffär med två av Sveriges stora travstjärnor som gjorde att gården kunde köpas.
– Min vision var att föda upp hästar, så det var en milstolpe som gick i lås.
På Ljuva-Tun finns idag 13 hästar som Simon äger och själv tränar. Hälften av dem är tävlingshästar, och de resterande är avelsston eller unghästar.
Simons huvudsakliga yrke är travtränare, eller kanske mer rättvisande, hästentreprenör.
– Jag tränar hästar, tävlar med dem, föder upp, och åker runt och håller föreläsningar,
Simon jobbar också extra hos en annan travtränare, samtidigt som han är personlig assistent.
– En vanlig dag kliver jag upp, åker till jobbet som personlig assistent, kommer hem och går direkt ut i stallet. Sen kör jag mina hästar, jag har så pass många så de ligger på rullande schema med minst två hästar per dag. Sen kommer jag in och äter middag, pratar med Marcus och så somnar jag (skrattar).
Vad är det som lockar med det här livet?
– Farten och adrenalinet, ett vardagspirr. Fler skulle få uppleva det där vardagspirret.
Sambon Marcus jobbar heltid på NCC som platschef, men tar ett stort ansvar på gården.
– Han gör allt jag inte hinner, och är en klippa på det.
Det var 14 mil mellan killarna när de träffades på Tinder, och Marcus var ny på appen.
– Jag högg honom direkt, medan han var tillgänglig. Jag hade ju väntat på en kille som Marcus. De växer inte på träd, killar som har förståelse för häst-intresset och karriären.
Han har varit väldigt flexibel, och har tagit den här livsrollen väldigt bra. Han har blivit riktigt bra på att köra in höbalar (skrattar).
Simon berättar att Marcus inte alls är någon hästkille, utan mer intresserad av musik och trädgårdsskötsel.
– Jag tror det är en fördel. Att ha respekt för varandras olikheter och intressen. Det blir ju väldigt smalt om båda bara skulle prata om hästar hela tiden.
Att vara en ung kille inom travbranschen har inte varit några problem, han tycker att han bemötts med respekt.
– Jag har alltid varit framåt och vetat vad jag vill. Och jag tror folk gillar min enkelhet. Jag har också haft en superbra team runt mig där en av mina bästa kompisar är 70+. Jag har alltid umgåtts i blandade åldrar, och de som är äldre har alltid varit öppna för att dela med sig av sin kunskap. Jag tror att man kommer långt med ödmjukhet.
En olycka för några år sedan höll på att sluta riktigt illa. Under en ridtur i skogen, föll han av sin häst, fastnade med foten i stigbygeln och släpades med brutit ben efter hästen innan han rullade ner för en brant slänt. Det tog ett år med rehabilitering att leva ett normalt liv, och knäet spökar än.
– Från att vara helt frisk till att be om hjälp med allt, jag hade sex hästar att ta hand om, tärde på mitt psyke. Jag var nära att ge upp och göra något annat. Men med fantastisk hjälp av nära och kära bestämde jag mig för att fortsätta. Det gäller att se möjligheterna och inte grotta ner sig i det tunga. Saker kan ändras fort och jag vill ta tillvara på livet, ja, köra så långt lampan lyser.
Att han är gay har han alltid varit öppen med, men kommit ut, det har han inte gjort.
– Varför ska vi homosexuella behöva ”komma ut”? Det behövde inte min storebror som är straight. Det ska inte vara någon skillnad för mig som delar mitt liv med en person av samma kön. Så, jag har inte satt mig ner och sagt att jag är homosexuell. När jag träffade en kille nämnde jag bara det i förbifarten varpå mina föräldrar svarade ”okej, hoppas han är trevlig”. Det behöver inte bli större än vad det är, även om jag fattar att jag har det bra som har så bra människor runt omkring mig. Men jag vill avdramatisera det här med att komma ut.
– Olikheter gör oss starka, och jag kan bara se min homosexualitet som en tillgång.
Simon berättar att hans självklara öppenhet med vem han gjort att många unga killar hör av sig till honom, för att be om råd och dela med sig av sina tankar.
– Jag har varit öppen med att folk får skriva om de har det jobbigt, jag lyssnar gärna. En del vet inte vilken läggning de har, och det behöver dom ju inte veta. Jag brukar uppmuntra dem att prova sig fram. Det är inget som dödar dig, och har man inte testat vet man ju inte. Inget kategoriserar dig för att du experimenterat lite. Kliv över tröskeln och testa dig fram liksom.
Att han är gay, har inte påverkat hur han tagits emot inom travsporten.
– Det är ju inte helt ovanligt att killar som jobbar med hästar är homosexuella (skrattar). Men hästsporten är väldigt öppen, och vi pratar mest hästar och inte sexuell läggning. Jag tror att det är ganska mycket upp till en själv, att vara stark, självklar i att ”det här är jag” och tro på sig själv. Folk vill ju ha bevis på att man kan sin sak, och visar man att man är här för att stanna spelar det ingen roll vilken läggning man har.
Vad gör du när du inte håller på med hästar?
– Umgås med kompisar. Och jag älskar att gå ut och dansa. Det finns tyvärr bara en nattklubb här i närheten, men jäklar vad jag längtar efter att gå ut nu när pandemin är över.
Slutligen, vad gör du om tio år?
– Jag hoppas att jag satt ännu mer avtryck inom hästnäringen, och expanderat verksamheten till något ännu större. Jag hoppas jag och Marcus har en tv-serie, och att vi får chansen att fortsätta att dela med oss av våra liv. Men, jag vill främst fortsätta att vara en bra människa och inspirera andra att tro på sig själva.
Ett par korta
Musik du gillar?
– Topp3 just nu är Thomas Stenström, Myra Granberg och Lovad.
TV?
– Grace & Frankie, Love, Victor och Kärlek & Anarki.
Favoritdjur förutom häst?
– Vi har elva katter just nu då mina Ragdoll-katter fått ungar. Sen är det min gamla bondkatt Margaretha som är gårdens råttjägare.
Hur är du som partner?
– Det ska du fråga Marcus om! Men jag kör ofta på rätt hårt, är lojal och bryr mig om. Men jag kan tyvärr också ta mycket för givet. Det jobbar jag på.
Finns det nån kändis du fått höra att du är lik?
– Hela min uppväxt fick jag höra att lärarna tyckte jag såg ut som Carina Berg. Först blev jag jätteledsen söver att de tyckte jag såg ut som en kvinna. Men sen tänkte jag att Carina är en av de sexigaste kvinnor jag kan tänka mig så jag bär den liknelsen stolt.
Drömresa?
– Jag älskar ju hästar så att få rida på Irland vore kul, och sen vill både jag och Marcus till Nya Zeeland och Australien.
Vad tycker du om Pride?
– Det är trevligt, det är kul när folk sluter upp och det blir lite fest Jag har varit på West Pride och i Bollnäs. Det är en bra och viktig grej.
Dricker?
– Jag dricker bara vid speciella tillfällen. Men jag har en kompis som heter Lina som gör jättegoda hjortrondrinkar. Annars strawberry daiquiri.
Uppdaterad 2021-12-27
