Jag går till ett gym där manlighet mäts i muskelvolym och motorcyklar, inte Maria Callas.
Mitt under morgonrusningen är omklädningsrummet fullt av testosteron och tatueringar talades vitt och brett om proteintillskott, chins och en eller annan erövring. Likaså imorse.
Själv smiter jag alltid längst in i hörnet, mest för att inte märkas. Larmet på min telefon råkar som av en händelse vara Maria Callas som på sitt mest döende och dramatiska sätt leverar den sorgliga arian O Madre Mia (ur La Gioconda och en underbar men skrapig grusväg till live-inspelning från Covent Garden 1952).
Längst bort i andra ändan av broilerbunkern ligger duscharna. Som vanligt stod jag i duschen allra längst in, inlöddrad och dan i pepparmintstvål, då jag hör Maria Callas sjunga på allra högsta volym. ”Härligt tänkte jag” och nöjt lite extra. ”Och min aria också. Undrar vem?”.
Där stod jag. Naken.
Alla undrade ”Vad är det som händer?”. Maria sjöng vidare. Starkt och högt. Det enda jag kunde göra var att friskt doftande av pepparmint vandra avklädd genom ett hav av hårdaste He-Mans med oförstående och dömande ögon. Alltså en fullskalig Walk of Shame fram till mitt skåp. Förutom Callas växande crescendo var det knäpptyst och man kunde höra en skivstång falla. Förlåt, jag menar såklart knappnål.
Det var som om det råaste av ryska rugbylag bara stod där och hotande avkrävde mig ett svar på denna omanliga, omuskliga och omotorcykligaste upplevelse de varit med om sedan hemkunskapslektionerna i skolan.
Jag sträckte på ryggen och skyld av endast en handduk drog jag in maximalt med luft i lungorna. Först tänkte jag stämma in med Maria i sluttonen för att sedan falla ihop i en dramatisk operadöd, men ångrade mig sista sekund.
”Jag har den alltid när mamma Ulla ringer.”
(Först NU vet jag på riktigt hur Cersei Lannister måste ha känt sig när hon gick sin Shame! Shame! Shame! genom King’s Landings gator)
Uppdaterad 2021-05-27
