För några månader sedan blev jag kroppsskammad av en kk. Det var under ett sånt där planlöst sexande som en liten kommentar smög sig in i samtalet. Han beklagade sig över de extrakilon jag enligt honom hade samlat på mig under åren som vi setts. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det var även om min inre dramaqueen antagligen hade kunnat ta det till ytterligare en nivå. Men trots att det inte tog vidare hårt så hängde svedan kvar som en liten envis sticka. För nej, jag ser mig varken som överviktig eller att det är något fel i att faktiskt vara av det rundare slaget, men det var likväl en händelse som fick mig att reflektera.
Den som missat att det finns kroppsideal i samhället för att inte säga en hets kring just kroppar inom hbtq-communityt har väl aldrig befunnit sig på en bögklubb. Ja, ni vet de där mörka, svettiga, basdunkande festerna, som vi alla saknar nu i coronatider, där mer än bara tröjor åker av i en köttig sexuell extas. Jag minns fortfarande första gången jag äntrade en sådan. Adrenalinet, fascinationen och glädjen var som ett visuellt rus inför allt detta. Denna kroppsliga frigörelse som liksom är som en del av essensen i hbtq-kampen.
För mig tog det lång tid att ta av mig tröjan. Kalla mig dansgolvets nunna men min relation till min egen kropp har inte alltid varit enkel. Ja, rent ut sagt bedrövlig. Det tycks liksom höra till i dagens samhälle att hitta något att ogilla, förändra eller förbättra vare sig det handlar om plommonrumpan, rynkorna eller hängmagen. Och jävlar vad vissa av oss tycks vara bra på det. Att hitta de där ”felen”. Inte bara i relation till oss själva utan även gentemot andra.
Nu kanske några av er säger ”Men det finns ju plats för alla i vårt community. Kolla på björnfesterna!” men det är ju just det. Denna tydliga uppdelning och kategorisering som gjort Scruffandet enklare men som försvårat för mångfalden, inte enbart i våra egna led utan även i bemötandet av dessa olikheter. Var drar vi egentligen gränsen mellan preferenser och fördomar och inte minst, hur uttrycker vi dem?
Jag tränar minst fem gånger i veckan. Att påstå att jag enbart gör det för att må bra vore lögn. För lika mycket som jag blir starkare för varje lyft kilo är dessa muskler ett homage till min djupt rotade fåfänga. Jag vet att mina bröstmuskler drar till sig blickar, att mina armar får kommentarer och att min rumpa brings the boys to the yard. När så jag, utan att förhöja mig själv till en Adonis, blir satt som standard för ”övervikt” kan man undra om vi satt ett orealistiskt Tom of Finland som ideal.
Men det här är inte en bekräftelsetörstande bögs skrivna tårar eller ett derailande av en problematik som faktiskt påverkar många av oss men som framför allt drabbar de som står utanför de rådande skönhetsnormerna. Det handlar om att se den skevhet som alltifrån ”välmenande” kommentarer – till rent ut sagt elaka sådana – grundar sig på.
Vi måste våga rannsaka de skönhetsideal och den kroppshets som lever och frodas i vårt regnbågsvarierade community. Att älska och få älska sin egen kropp, hur den än ser ut.
